Herr talman! Droppen urholkar stenen, är det sagt.
Så det är väl lämpligt att vi tar en interpellation till i
det här ämnet. Den är föranledd av de brister som
Regeringskansliet uppvisar jämfört med den retorik
som statsrådet och regeringen använder sig av. Kan-
ske har dock den felaktiga statistiken gjort nytta, för
Regeringskansliet avser uppenbarligen att vidta åt-
gärder för att förbättra den interna jämställdheten.
Bland annat ska alla chefer utbildas i jämställdhets-
perspektiv. Dålig statistik är alltså ingen ursäkt för att
inte ta diskussionen. Man kan inte avstå från att göra
jämförelser exempelvis bara därför att alla länder inte
deltar i undersökningen, vilket statsrådet påstod i det
förra svaret var ett giltigt skäl för att strunta i EU-
siffror om löneskillnaderna.
Utvecklingen i Regeringskansliet är alltså gläd-
jande. Om detta har kunnat uppnås utan kvotering,
varför skulle inte samma sak kunna ske i den privata
sektorn, även där utan att en tvångsåtgärd framtving-
ad genom politiska beslut? De konkreta åtgärder som
statsrådet och hennes parti förespråkar kan samman-
fattas i just ordet kvotering, vilken ju är en åtgärd
som hör hemma i särartsfeministiska skolan, det vill
säga den skola som hävdar att man kan och bör skilja
på individer av olika kön och som utgår från det bio-
logiska könet.
Frågan är om inte Margareta Winberg inte inser
att hon i själva verket föreslår en reform som kommer
att befästa genussystemet, eller är det så att statsrådet
helt enkelt har gett upp? Kvotering innebär nämligen
ett antagande om att en kvinna alltid och i alla sam-
manhang, i hemmet såväl som på arbetsplatsen, re-
presenterar sitt genus. Kvotering innebär en önskan
om att könsneutraliteten ska ges upp. Kvotering in-
stitutionaliserar, Margareta Winberg, en uppdelning
mellan könen där individer främst ses som represen-
tanter för sitt kön. Detta är den ganska så groteska
sanningen, och den synliggörs mycket tydligt genom
Margareta Winbergs svar på min interpellation i den
här kammaren. Tack för ordet.