Herr talman! I näringsutskottets betänkande nr 18
behandlas i princip tre olika delar. För det första är
det bil. 8 till budgetpropositionen, i vilken en del
anslag anvisas, som behandlas. För det andra är det
regeringens skrivelse, om de åtgärder som vidtagits
med anledning av den finansiella krisen, som
behandlas. För det tredje är det 23 motioner som
behandlas i detta betänkande.
Det har väl redan konstaterats att betänkandet
präglas av en betydande enighet. Det finns därför
inte anledning för mig att ta kammarens tid i
anspråk för en mer utförlig kommentar till
betänkandet. Jag hade också tillfälle att något
kommentera regeringens skrivelse i samband med
att den avlämnades till riksdagen. Jag behöver
därför inte heller återkomma i den frågan.
Jag inskränker mig till att endast kommentera den
fråga som berör konkurrensförhållandena på
bankmarknaden. Utskottets majoritet har i
anledning av den socialdemokratiska motionen
N 305 beslutat att ge regeringen till känna vad som
majoriteten anfört om att det är nödvändigt att
bankerna nu svarar upp mot de statliga
stödinsatserna genom att de sänker räntegapet och
ökar utlåningen.
Vidare skriver utskottet att det får ankomma på
regeringen att snarast återkomma med förslag till
hur konkurrensen inom banksektorn kan
förbättras.
Vi har sedan lång tid tillbaka orimligt höga
marginaler mellan in- och utlåningsräntor här i
Sverige, både vid en internationell jämförelse och
vid en historisk jämförelse. Marginalen överträffar
för närvarande den ränta som ges på insatt kapital
i en bank. Man får betala större marginal när man
lånar pengar än vad den gör som håller i pengarna,
tack vare detta stora räntegap. Det är ingen rimlig
situation. Marginalen har visserligen gått ner något
i nominellt belopp, som Rolf Dahlberg påvisade,
men om man ser räntegapet i relation till räntan,
dvs. gör en relativ bedömning, har marginalen inte
gått ner, utan snarare tvärtom. Därför är det som
hitintills har skett inte tillräckligt.
Vid en kammardebatt här i måndags redovisades en
beräkning som har gjorts av några konsekvenser av
räntan och räntegapet. Om man utgår från att
räntegapet höjer realräntan med 1 %, skulle det
enligt utredningen betyda att man på två tre år har
tappat 3 % i investeringar, att BNP har gått ner
med 0,5 % och att det har kostat staten ytterligare 7
miljarder för att betala kostnader på statsskuld och
annat. Dessutom leder det till mindre
sysselsättning, eftersom minskade investeringar
normalt beräknas leda till minskad sysselsättning.
Därutöver har de som antingen är låntagare eller
har satt in pengar förlorat utomordentligt stora
belopp. Vi har för närvarande en utlåningstopp på
2 000 miljarder. 1 % på det betyder 20 miljarder
kronor för dem som är låntagare. Även om
marginalen, eller räntegapet, är lägre på
fastighetskrediter än den som vi eljest talar om blir
beloppet inte i den storleksordningen, men det
anger ändå att det är betydande belopp som ligger
i detta räntegap.
Vi kunde alla ha en viss förståelse för att
marginalerna tilläts vara höga under den period då
bankkrisen pågick, då det gällde att återfinansiera
bankväsendet och komma till rätta med
följdverkningarna av det finansiella systemets
haveri. Men nu har bankerna återkapitaliserats och
återvunnit rimlig stabilitet. Problemkrediterna har
i stor utsträckning förts åt sidan. Staten har lämnat
en avgiftsfri garanti för insättarnas medel i alla
banker med svensk oktroj. Lönsamheten är god,
t.o.m. mycket god. På ett enda år, mellan 1992 och
1993, har kapitaltäckningsgraden i de svenska
bankerna genomsnittligt ökat från 9 till 11 %. Det
har alltså varit en osedvanligt god period ur
lönsamhetssynpunkt.
Det är alltså inte i det läge som jag redovisar
nödvändigt att upprätthålla så stora marginaler som
nu sker. Vi vet inte vad statens insatser för att
komma till rätta med bankkrisen kan komma att
kosta skattebetalarna, men utöver de kostnader
som de kan drabbas av skall de alltså betala dessa
utomordenligt höga marginaler. Det är inte någon
särskilt tydlig uppskattning av statens insatser för
att rädda bankerna, när de envist bibehåller detta
stora räntegap. Staten har åtagit sig att satsa ett
belopp på 90 miljarder, varav 60 miljarder hittills
har belastat statsbudgeten. Vi vet inte, varken jag
eller någon annan, hur mycket av detta som
slutligen kommer att drabba skattebetalarna, men
det är utomordentligt tydligt att staten har gjort en
stor insats, och det borde belönas, i det läge som nu
råder, med att räntegapet minskade.
Detta som nu sker är också ett uttryck för att det
föreligger en oligopolliknande situation i Sverige.
Det gör det nödvändigt, som utskottet har
föreslagit, att anmoda regeringen att snarast
återkomma till riksdagen med förslag till hur
konkurrensen inom banksektorn kan förbättras.
Det är inte så enkelt att man bara kan säga, att
eftersom två tre banker till får oktroj ökar
konkurrensen. Det är klart att bankerna, även nya
banker, har samma intresse av att upprätthålla höga
räntegap, för att därmed ha god lönsamhet i sin
rörelse. Det fordras antingen ett starkt
konsumenttryck eller en påverkan från samhällets
sida för att få banksystemet att reagera.
Det är ingen som föreslår att vi skall lagstifta om att
det skall vara ett visst räntegap, men regeringen
bör, bl.a. med utgångspunkt i de insatser som är
gjorda, kunna ta upp överläggningar med bankerna
i syfte att minska marginalerna mellan in- och
utlåningsräntorna och, som utskottet har föreslagit,
snarast återkomma med förslag till
konkurrensförbättrande åtgärder. Vid dessa
överläggningar bör också villkoren för bankernas
utlåningsverksamhet till mindre och medelstora
företag tas upp till diskussion.
Om man sänkte räntegapet med 1 eller 1,5 %,
vilket inte alls är en orealistisk utgångspunkt, skulle
det sannolikt vara den bästa hjälp vi kunde ge
svensk ekonomi och sysselsättning i det nuvarande
läget. Det vore långt överlägset alla tal som hålls i
talarstolarna om denna konkreta åtgärd kunde
genomföras. Det skulle verkligen ha
utomordentligt stor betydelse. Därför är det så
viktigt att vi verkligen försöker använda de medel
som vi har för att få ner räntegapet till en rimlig
nivå.
Reservanterna består i det här fallet av företrädare
för de fyra regeringspartierna. Jag kan inte när jag
läser reservationen finna annat än att de i princip
delar utskottsmajoritetens uppfattning, både när
det gäller räntegapsfrågan och när det gäller
konkurrensen. Det är bara när det gäller att göra
något åt det som vi har skiljaktiga meningar.
Reservanterna tycker inte att man skall göra ett
tillkännagivande till regeringen, men det tycker vi.
Reservanterna vet, lika väl som vi, att allmänna
uttalanden sällan leder någonstans. I den skrivelse
som skatteministern har lämnat till riksdagen, som
åberopades av Rolf Dahlberg, har han inte heller
redovisat att det har vidtagits en enda åtgärd från
regeringens sida med anledning av
näringsutskottets förslag och riksdagens beslut i fjol
när det gällde ett allmänt uttalande om räntegapet.
Vi måste nu försöka få ett kraftfullare agerande
från regeringens sida. Vid de debatter som jag har
haft med skatteministern här vid ett par tillfällen
har jag inte funnit att han har någon annan
uppfattning än att man bör göra vad man kan för att
dels pressa ned räntegapet, dels öka konkurrensen.
Men det är klart att han har tillräckligt mycket att
jobba med ändå, och han kan behöva en direkt
anmodan från riksdagen att ta itu med det här. Jag
tror också att en sådan anmaning från riksdagen
stärker skatteministern i de överläggningar som vi
anser bör ske med bankerna i det här
sammanhanget.
I själva sakfrågan, dvs. räntegapet och
konkurrensförhållandena, tycks majoriteten och
reservanterna i utskottet vara helt överens. Därför
hade det varit bra om vi också hade varit överens
om att tala om detta för regeringen. Det finns
fortfarande goda möjligheter för reservanterna att
ansluta sig till utskottsmajoriteten på den punkten.
Herr talman! Jag ber slutligen att få yrka bifall till
hemställan i näringsutskottets betänkande nr 18.