Herr talman! Riksdagen bestämde tidigare att
regeringen fortlöpande skulle hålla riksdagen
informerad om de åtgärder som vidtogs för att
komma till rätta med bankkrisen. Regeringen har
nu återkommit med en skrivelse. I den redogör man
för bakgrunden till och förloppet av själva
bankkrisen. Vidare beskriver man hur bankkrisen
har slagit för de olika banker som har varit berörda.
I skrivelsen kan man också se att kreditförlusterna
ackumulerade från 1990 till 1993 uppgår till den
ofattbara summan av 180 miljarder kronor. I
skrivelsen kan man också se att kulmen är nådd,
vilket är hugnesamt och glädjande. Den akuta
krisen i det svenska banksystemet är över.
Man konstaterar också i skrivelsen att
intjäningsförmågan i bankerna nu har ökat ganska
drastiskt från att under 1991 och 1992 ha varit
mycket låg. I de flesta fall har förmågan angetts
med röda siffror. Det finns naturligtvis olika
orsaker till att intjäningsförmågan nu har stärkts
kraftigt. I bankväsendet har man varit tvungen att
genomföra en mycket hårdhänt rationalisering av
verksamheten. Man har infört nya rutiner för
kreditgivning. Man har fått ägarna till vissa banker
att gå in med nya pengar för att stötta det egna
kapitalet i bankerna. Det stora stöd som staten har
gått in med på olika sätt har naturligtvis också
bidragit till att bankerna visar ett bättre resultat än
tidigare.
Ett problem i detta sammanhang som vi tidigare har
tagit upp i näringsutskottet och påtalat flera gånger
även här i kammaren, är den stora skillnaden
mellan in- och utlåningsräntorna -- det man kallar
för räntegapet. Räntegapet har varit och är
fortfarande för stort. Vi har uttalat att det verkligen
ankommer på bankerna att se till att det stora gapet
minskar. I skrivelsen redovisas att Riksbanken har
gjort en undersökning. Det konstateras att
räntegapet minskade med 1,1 procentenhet under
år 1993. Det är glädjande. Det är också glädjande
att gapet har fortsatt att minska under de två första
månaderna av detta år. Det tycker vi pekar på att
bankerna ändå har tagit fasta på den kritik som har
riktats mot dem. Det kan naturligtvis också vara så
att bankerna själva upptäcker att om de skall kunna
fungera bra måste de ha en bättre utlåning. Om
utlåningsräntorna är för höga, så minskar
utlåningen, och resultatet blir sämre.
Socialdemokraterna har tagit upp den här frågan i
en motion. Jag tycker att det är en stor styrka att
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna
har varit överens om de åtgärder som staten måste
vidta för att komma till rätta med bankkrisen. Jag
vill hävda att vi fortfarande är överens om praktiskt
taget alla de åtgärder som vidtas i dag. På den här
punkten har dock Socialdemokraterna, som
tidigare har stött vår uppfattning, kommit med en
avvikande uppfattning i en motion. Motionen har
följts upp i utskottet. Man menar att räntegapet
fortfarande är otillfredsställande, trots att det
minskar. Man tycker att riksdagen bör göra
regeringen uppmärksam på detta. Man begär att
regeringen skall återkomma med åtgärder för att
man skall kunna komma till rätta med detta.
De borgerliga partierna i utskottet anser att både
riksdagen och regeringen väl känner till problemet.
Vi hävdar bestämt att nu börjar åtgärderna och vår
tidigare kritik att ge resultat. Därför anser vi att vi
nu inte behöver begära att regeringen skall ta just
denna fråga under förnyat övervägande.
Vi har fogat en reservation till betänkandet där vi
framför vår åsikt. Jag yrkar bifall till vår reservation
nr 1.
I betänkandet finns tre reservationer från Ny
demokrati. De är kända sedan tidigare. Vid varje
tillfälle när vi har diskuterat bankstödet har Ny
demokrati haft avvikande meningar i marginalen av
det komplexa problem som århundradets bankkris
utgör. Ny demokrati kommer med förslag när det
gäller småsaker. Dessa förslag är ibland inte så väl
genomtänkta. Jag har en känsla av att tanken
bakom förslagen kanske mera är att man skall
inhösta några partipolitiska poäng. I reservation
nr 2 menar man att regeringen skall skicka ut folk
till exepelvis Japan och Hongkong för att göra sig
av med Nordbanken. Man undrar ju om denna
reservation bygger på en allvarligt menad
riksdagsmotion. Utskottet har naturligtvis avvisat
denna tanke som Ny demokrati har framfört.
Nydemokraterna tycker att regeringen skulle ha en
striktare ordergivning till Bankstödsnämnden för
hur garantiavgiften i de enskilda avtalen skall
utformas. Det grundar man på en uppgift som finns
i skrivelsen från regeringen. Där står det att de
banker som återbetalar snabbare får en lägre avgift.
Detta är fullt naturligt. Man måste ge bankerna den
moroten, det incitamentet, genom att sänka den
avgift som man tar ut så att staten snabbare får
tillbaka pengarna. Därför finns det ingen anledning
för riksdagen att lägga sig i den detaljen i avtalet
mellan i första hand Bankstödsnämnden och en
enskild bank.
I sin sista reservation tar Ny demokrati upp
möjligheten att tillsätta ytterligare en utredning,
som framför allt skulle inrikta sig på
Finansinspektionens verksamhet och tillsyn.
På den punkten hjälper det inte att vi i utskottet
redovisar att Finansinspektionen har
omorganiserats och blivit effektivare, att de
enskilda bankerna har infört helt nya
kontrollrutiner, att internrevisionen i bankerna har
förbättrats, att kreditkontrollerna avgjort har blivit
bättre eller att vi har två utredningar som ännu inte
har avlämnat sina betänkanden. Där finns det
möjlighet att återkomma om man upptäcker att det
fortfarande finns brister i Finansinspektionens
arbete eller i bankernas interna kontrollsystem.
Därför avstyrker utskottet Ny demokratis
framställan, men de har alltså sin reservation 4.
Den yrkar jag avslag på. I övrigt yrkar jag bifall till
hemställan i näringsutskottets betänkande nr 18.