Herr talman! Det är en del olika saker som har lagts
samman i betänkandet och som behandlas ihop.
Det är motioner från allmänna motionstiden som
rör bank- och försäkringsfrågor, det är frågor som
hör samman med den s.k. bank- och finanskrisen
och det är den förhoppningsvis sista skrivelsen från
regeringen, en summering av finanskrisen.
Jag tänkte börja med det lilla först och ta upp några
försäkringsfrågor som har återkommit ett antal år.
Vänsterpartister och enstaka kvinnliga ledamöter
från andra partier har visat på missförhållanden i
försäkringsrörelselagen, nämligen att man när det
gäller pensionsförsäkringar främst gör skillnad i
avgifter mellan män och kvinnor, så att kvinnorna
diskrimineras.
Denna fråga behandlades så sent som i november
1993, men återkommer som sagt var nu. Jag vill
göra samma ställningstagande som jag gjorde i
november: Regeringen bör ge tilläggsdirektiv till
Försäkringsutredningen, så att den kan lägga fram
ett förslag som upphäver denna diskriminering,
dvs. ett förslag till könsneutrala försäkringsvillkor.
Den stora frågan är regeringens summering av
bankkrisen. För det första kan jag glädja mig åt att
vara på majoritetens sida när det gäller de viktiga
synpunkterna på regeringens ansvar för att
kreditsystemet fungerar. Kritiken av regeringens
hittills otillräckliga åtgärder för att minska
räntegapet och främja konkurrensen inom
banksektorn har återkommit i många olika
sammanhang under de senaste åren, i princip under
hela bankkrisen.
Jag ser med tillfredsställelse att det nu finns en
majoritet för ett tillkännagivande till regeringen i
dessa frågor.
Man kan också glädja sig åt det som är bra.
En sak är regeringens sätt att rapportera vad som
görs och för riksdagen redovisa den information
som finns och har funnits om bank- och
finanskrisens förlopp. Jag tycker att de skrivelser
som kommit har varit utomordentliga. De har varit
informativa och, såvitt jag har kunnat se,
heltäckande. De har varit till mycket stor nytta, och
det har funnits en mycket stor vilja att debattera
frågorna på ett konstruktivt och seriöst sätt. Det
har varit alldeles utmärkt.
En annan sak att glädja sig åt är att bank- och
finanskrisen inte föll så illa ut som vi hade
anledning att frukta för några år sedan. Det verkar
nu som om det värsta är över. Även om
kostnaderna är mycket höga och lärdomarna bör
sitta djupt, tycker jag att vi skall glädja oss åt att det
inte blev så illa som det hotade att bli.
Men jag undrar: Hur djupt sitter egentligen
lärdomarna i bankvärlden?
Jag minns en föredragning i näringsutskottet av
Anders Sahlén, som då var chef för
Finansinspektionen. Han sade att sådana här bank-
och finanskriser uppkommer ungefär vart
trettionde år. Det är inte samma kris som
oåterkommer, utan det är någon ny kris, något nytt
misstag och något nytt fel som begås.
Nu finns det signaler i affärs- och industripressen,
både den svenska och den internationella, som
tyder på att det kanske inte går 30 år mellan
kriserna. Kanske ser vi ett nytt ökat ansvarslöst
risktagande växa fram hos bankerna. Jag menar då
det som skrivs och sägs om den s.k.
derivatmarknaden och olika typer av högt
risktagande där.
Det är viktigt att påpeka att de fel, den
spekulationslusta och vårdslöshet som ledde fram
till finanskrisen inte får göra sig breda igen inom
bankerna. Det får inte bli en ny
spekulationsbubbla.
Att jag anser att det finns en ökad risk för detta nu
beror på att staten ger bankerna ett skydd som de
inte hade tidigare i och med att de kan agera under
den statliga bankgarantins skugga. Deras affärer är
så att säga säkrade av staten, och det är olyckligt om
det leder till ökat risktagande, till nya spekulationer
och till att man ger sig in på områden som är okända
både för ägare och dem som hanterar det. Det finns
varningar, både i Sverige och internationellt, för
det som pågår nu.
Med detta tänker jag nöja mig, och jag yrkar bifall
till meningsyttringen som gäller diskrimineringen
på försäkringssidan.