Herr talman! Låt mig först notera att Rolf L Nilson
är mycket till freds med det sätt som
Finansdepartementet och statsrådet Bo Lundgren
skött dessa frågor och med den rapportering som
kammaren kontinuerligt fått. Jag tror att jag
framförde precis samma uppfattning förra gången
vi hade ärendet uppe. Det gläder mig att Rolf L
Nilson delar den uppfattningen. Det finns skäl i,
även om man från oppositionens sida från
riksdagens talarstol ofta vill kritisera regeringen för
dess handläggning, att verkligen ge positiv kritik i
de fall där det är befogat; det uppskattar vi.
Rolf L Nilson tar i sin senare del av sitt anförande
upp en viktig fråga, nämligen om det föreligger risk
att man inom bankvärlden relativt snabbt glömmer
den läxa som man borde ha fått, en läxa som borde
sitta väldigt hårt. För min del tror jag inte att risken
är så stor. Man har ju verkligen fått känna på hur en
sådan här bankkris slår mot dem som arbetar inom
banken.
Rolf L Nilson pekar på bankgarantin som en form
av fallskärm för en enskild banks agerande. Vi skall
komma ihåg att bankgarantin har använts dels av
statliga banker, dels av Sparbankerna och
Föreningsbanken. Efter förfrågan om stöd av S-E-
Banken, och efter kontakterna med
Bankstödsnämnden, backade däremot S-E-
Banken ur och gick till sina ägare, för att på det
viset få in nytt eget kapital som hjälpte banken över
krisen. S-E-Banken avstod alltså från den statliga
bankgarantin. Det pekar på att man från banksidan
inte kommer att utnyttja bankgarantin för att i
framtiden på så sätt föra någon vårdslös utlåning.