Fru talman! I måndags kväll körde jag på min motorcykel från Göteborg till Stockholm. När man kör en så lång sträcka har man tid att fundera. Jag körde alltså mellan de två största städerna i Sverige. Men det var inte motorväg hela tiden. Då tänkte jag på ett väldigt gammalt politiskt beslut om den nordiska triangeln, att man skulle knyta ihop de nordiska huvudstäderna med motorväg. Göteborg är visserligen ingen huvudstad, men vägen till Oslo går ju förbi där. Jag tycker alltså att det är väldigt svagt att vi inte har motorväg mellan Göteborg och Stockholm.
Nu valde jag vägen över Jönköping för där finns trots allt mest motorväg. Riksväg 40 är väldigt bra fram till Borås, men sedan blir den smal och kurvig. Det fanns olika skyltar där det stod: Olycksdrabbad vägsträcka, varning för älg och så vidare.
Jag fick väja flera gånger för mötande bilister som försökte sig på farliga omkörningar. Det är mycket trafik på den vägen med många lastbilar. Hade jag valt den andra vägen, E 20, till Stockholm hade det varit ännu sämre och ännu mindre motorväg.
Detta är ett tecken på att regeringen i Sverige har misslyckats med att sköta infrastrukturen och med att knyta ihop de stora städerna med bra vägar.
Jag hittade en rapport från Sveriges byggindustrier. Den är visserligen från 2001, men kritiken i den gäller fortfarande. Rubriken lyder: Utarmningen av det svenska vägnätet fortsätter. Sedan skriver man: Vi satsar endast 0,3 % av bruttonationalprodukten till investeringar i vägar, och det är väldigt lågt. Det har aldrig tidigare varit så lågt i modern tid.
Om jag hade kunnat visa ett diagram skulle jag ha velat göra det, men det går ju inte just nu. Men vi kan ta hjälp av tavlan här bakom som föreställer vackra berg och tänker oss ett lite högre berg, ett spetsigt berg, som en kurva som visar hur mycket pengar Sverige har satsat på investeringar i vägar och gator från 1950 till 2000.
Det var alltså på 60-talet som vi satsade som mest på att bygga ut det svenska vägnätet. Sedan har kurvan gått ned igen. Men det finns ett lite mindre berg på slutet, och det råkar visa just den period då vi hade en borgerlig regering i Sverige, då vi hade väldigt stora problem med ekonomin i Sverige men samtidigt satsade mycket på att bygga ut och förbättra vägnätet. Som av en händelse satt då de fyra allianspartierna vid makten. Därefter fortsätter kurvan att slutta utför, och beräkningarna fram till 2015 går sakta, sakta utför.
Rapporten från Sveriges byggindustrier pekar på att vi satsar mindre och mindre av BNP på investeringar i vägar. Samtidigt ökar ju trafiken. Det här går alltså inte ihop. Vi har en svag regering på det här området.
Låt mig ge ett exempel. Väg 604 går mellan Gnosjö och Anderstorp i Småland. Ja, men, säger någon, i Gnosjö går väl allting väldigt bra. Man hör ju ofta hur bra företagen går där. Men vad man kanske inte vet är att Gnosjö har tappat 500 invånare på fem år. 400 jobb har flyttats till utlandet. Just den här vägen är väldigt viktig att bygga ut, därför att där rullar massor av lastbilar mellan företagen. I den här regionen samarbetar företagen. Man förädlar produkter åt varandra. Man flyttar produkter från det ena företaget till det andra och till det tredje innan de är färdiga. Därför är man väldigt beroende av vägarna. Men just den här vägen är så dålig, och Vägverket skjuter på upprustningen hela tiden.
Ett annat exempel är E 22 i Blekinge, som jag själv kommer ifrån. Jag vill tacka Kenth Högström som har skrivit en väldigt bra motion om att titta på detta med trefältsvägar, för just så ser det ut i Blekinge. Där är det alltså tre körfält. Det är väldigt bra att ha en mittbarriär så att man inte möter någon trafik, men om det är mycket trafik, mycket lastbilar på vägen som det är i Blekinge, kan det vara andra problem. Det blir en ojämn rytm. Det blir stora stressmoment. Ibland blir det till och med stopp på vägen där det bara finns en fil. Det orsakar olyckor när det blir stopp, för att inte tala om alla problem det ställer till med.
Trefältsvägar tål inte mycket trafik. Därför måste vi ha flera fyrfältsvägar. Men det får vi ju knappast med den här regeringen.
Vad vill då Kristdemokraterna, som jag representerar? Ja, vi har lyckats hitta 1,7 miljarder mer än regeringen till vägarna de närmaste åren. Vad vill allianspartierna? Självklart kan vi inte lova motorväg till alla människor i Sverige, men vi garanterar att vi kommer att göra bättre ifrån oss än Socialdemokraterna om vi får flytta in i Rosenbad efter nästa val. Och varför kan jag lova det? Jo, i dag har Socialdemokraterna två så kallade stödpartier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men när det gäller vägar skulle jag vilja kalla dem för bromspartier i stället. Vi har inga bromspartier i vår allians.
Det är inte konstigt att Göran Persson ser trött ut ibland. Han måste ju köra med handbromsen på hela tiden. Om man kör en bil med handbromsen på så stannar antingen bilen till slut eller så slits bromsbanden ut. Vi får väl se vad som händer först till nästa val.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.