Fru talman! Det finns ett flertal olika offentliga
ombudsmän i vårt land. Varje ombudsman har sin
egen bakgrund, och ombudsmännen har tillkommit
efterhand under olika tider och olika regeringar. Sve-
riges första egentliga ombudsman inrättades i och
med att Justitieombudsmannen, JO, tillkom i sam-
band med 1809 års regeringsform. Det svenska JO-
ämbetet var också det första i sitt slag i världen. På
1700-talet, under Karl XII:s tid, hade visserligen
Justitiekanslerämbetet, JK, inrättats, men JK var mera
kungens ombudsman och inte ombudsman i samma
mening som JO. JK:s uppgift var att "vårda lagarna"
och för kungens räkning övervaka att tjänstemän
följde lagen. JO var riksdagens, dvs. de folkvaldas,
ombudsman, med uppgift att ta till vara medborgar-
nas intressen i stället för kungens. JO-ämbetet fick
därför stor betydelse som garant för den maktbalans
som enligt den nya konstitutionen skulle föreligga
mellan kung och riksdag.
JO:s huvuduppgift är att ha tillsyn över att de som
utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra
författningar. Genom att JO utses av riksdagen och
ska verka som riksdagens ombudsman skiljer sig JO-
ämbetet från övriga ombudsmän som har inrättats
inom den statliga förvaltningen, eftersom dessa utses
av och lyder under regeringen. De övriga ombuds-
männen, som är sex till antalet, är följande: Konsu-
mentombudsmannen, inrättad 1976, Jämställd-
hetsombudsmannen, inrättad 1980, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering, inrättad 1986, Barnom-
budsmannen, inrättad 1993, Handikappombudsman-
nen, inrättad 1994 och Ombudsmannen mot diskrimi-
nering på grund av sexuell läggning, inrättad 1999.
Utanför den statliga förvaltningen finns sedan
Allmänhetens pressombudsman, PO. PO är ett organ
som har bildats av tidningsbranschen för att främja
god publicistisk sed och övervaka att pressens egna
etiska regler efterlevs. Det är ingen myndighet utan
utses och finansieras av branschen.
Det föreligger stora skillnader i ombudsmännens
arbetsuppgifter, organisation och rättsliga befogen-
heter. Samtliga ombudsmän är självständiga myndig-
heter, och deras verksamhet regleras genom separata
lagar och förordningar. De lagar som reglerar verk-
samheten är inte på något sätt samordnade sinsemel-
lan utan prövningsgrunder, maktmedel och procedu-
rer är olika beroende på bl.a. diskrimineringsgrund.
Föreligger samtidigt flera diskrimineringsgrunder kan
situationen ibland bli egendomlig både för myndig-
heterna och för den enskilde.
Någon samlad analys av ombudsmannarollen som
sådan har aldrig gjorts, varför det också är svårt att
försöka hitta någon enhetlig definition av den huvud-
uppgift som en ombudsman kan sägas ha. Möjligen
skulle man kunna säga att en ombudsmans främsta
uppgift är att handlägga ärenden som rör missgyn-
nande behandling eller kränkande bemötande av
människor. När det inte gäller JO utan de mera speci-
ella ombudsmännen som utsetts enbart för vissa
grupper av människor handlar det naturligtvis om
behandlingen eller bemötandet av just den gruppen av
människor.
Inrättandet av en ny ombudsman har ofta föregåtts
av stor debatt. Inte för att syftet med inrättandet i och
för sig inte varit vällovligt, men den kritik som har
framförts har gått ut på att ombudsmannainstitutet
riskerar att förlora i status om alltfler grupper av
medborgare får sin egen ombudsman. Rent principi-
ellt tycker jag inte att det är okomplicerat med olika
ombudsmannainstitutioner som bevakar skilda grup-
pers särskilda intressen. Olika ombudsmän som var
och en bevakar en liten grupps särintressen rimmar
dessutom dåligt med den svenska välfärdspolitiken,
som sedan lång tid tillbaka är inriktad på att alla
medborgare oavsett grupptillhörighet ska ha rätt att
efter behov få del av samhällets resurser. Man kan
göra en jämförelse med hälso- och sjukvårdslagens
stadgande om vård på lika villkor till alla invånare i
landet.
Det finns också andra invändningar mot ombuds-
mannainstitutionen som den ser ut i dag. När det
gäller t.ex. vård- och omsorgsfrågor för människor
med funktionshinder tangerar Handikappombuds-
mannen ofta tillsynsuppgifter som ligger inom Soci-
alstyrelsens ansvarsområde. Liknande situationer
finns också när det gäller andra ombudsmän, vilket i
sin tur kan innebära både dubbelarbete och kompe-
tensstrider. Det är någonting som knappast gynnar
enskilda människor.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns för övrigt
också patientnämnder som den enskilde kan vända
sig till vid t.ex. dåligt bemötande inom vården.
Alltfler ombudsmän med i praktiken relativt svaga
befogenheter och med olika uppgifter och mandat
skapar dessutom en oklarhet hos allmänheten. Om-
budsmannafunktionen kan lätt tunnas ut om alltför
många ombudsmän inrättas, och vissa grupper kan
lätt falla emellan de olika ombudsmännens verksam-
heter.
Under senare år har det förts en diskussion som
handlat om de mera grundläggande frågorna när det
gäller ombudsmännen. Man har diskuterat vilka en
ombudsmans huvuduppgifter ska vara, vilka befo-
genheter ombudsmännen ska ha, vem som ska vara
huvudman - regeringen eller riksdagen - och om man
kanske rentav skulle skapa ett sammanhållet om-
budsmannaämbete med ett antal rättighetsombuds-
män som var och en har specialkompetens och ansvar
inom ett antal olika områden, det senare naturligtvis
för att stärka ombudsmannaämbetet. Ett förslag, fru
talman, har varit att föra samman Justitieombuds-
mannen, JO, med övriga ombudsmän till en gemen-
sam institution. Dessutom har naturligtvis den inter-
nationella utvecklingen med ombudsmän för mänsk-
liga rättigheter påverkat debatten.
De förslag som framförts i de motioner som vi nu
handlagt i konstitutionsutskottet och som ingår i det
betänkande som är föremål för dagens behandling i
kammaren fokuserar också i huvudsak just på dessa
frågor.
Frågan om huruvida ombudsmännen organisato-
riskt bör samlas under riksdagen eller samordnas på
annat sätt är givetvis principiellt sett mycket viktig. I
sitt betänkande har utskottet dock betonat den sär-
ställning som JO har, och utskottet anser inte att det
finns någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning
och uppgifter och har då inte heller kunnat ställa sig
bakom förslaget att föra samman JO med övriga om-
budsmän.
Sedan vill jag för egen del ifrågasätta ett gemen-
samt ombudsmannainstitut av ett annat skäl. Är det
egentligen inte att börja i fel ände att diskutera sam-
manförande för att stärka ombudsmannaämbetet? Bör
man inte först se över de olika lagarnas innehåll och
möjligheter innan man gör några mera genomgripan-
de förändringar? De olika ombudsmännen har ju i
flera fall faktiskt tillkommit därför att man ansett att
det funnits brister i lagarna som gjort att särskild
tillsyn måst utövas inom vissa speciella områden.
Det finns ytterligare ett förhållande som man
måste vara observant på innan man förslår föränd-
ringar i avsikt att stärka de olika ombudsmannafunk-
tionerna. Om ombudsmännen ges större befogenheter
än i dag kan det finnas en risk för att domstolarnas
grundlagsfästa självständighet i förhållande till myn-
digheterna naggas i kanten.
En mera genomgripande belysning av problemati-
ken bör därför ske innan man fattar några avgörande
beslut. För närvarande remissbehandlas betänkanden
från utredningen om översyn av Handikappombuds-
mannen och från utredningen om Barnombudsman-
nen, och därefter kommer behandling att ske i Rege-
ringskansliet. Resultatet av den behandlingen bör
enligt utskottet inte föregripas, varför de motioner där
man föreslår förändringar i de här avseendena av-
styrks. Även den motion där man föreslår ett inrät-
tande av en ombudsman dit personer och organisatio-
ner som har drabbats negativt av EU-beslut kan vända
sig avstyrks. De möjligheter som i dag finns att vända
sig till JO och JK om någon anser att t.ex. en myn-
dighet har handlat fel torde vara tillfyllest även när en
svensk myndighets beslut är en följd av EU-
bestämmelser.
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
tar bl.a. också upp frågan om förvaltningsmyndighe-
ternas service. Många företag tvingas ju vänta länge
på att få ärenden avgjorda hos offentliga myndighe-
ter. Och det är för många ett stort problem att inte
kunna få besked om hur lång tid handläggningen
beräknas ta. Ett sätt att komma till rätta med saken
vore att sätta upp punktlighetsmål för handläggning-
en. I reservation nr 5 föreslås bifall till motion N326,
yrkande 18 och ett uttalande om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om försöks-
verksamhet med punktlighetsmål i myndighetsutöv-
ningen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, bortsett
från den del som behandlas i reservation nr 5 som jag
också särskilt yrkar bifall till.