Fru talman! Under de senaste 20 åren har vi fått
den flora av ombudsmän som vi nu har: Jämställd-
hetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, Barnombudsmannen, Handikappom-
budsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning.
JO, Justitieombudsmannen, är alltjämt en levande
realitet hos det svenska folket och har också inspirerat
andra länder att inrätta liknande ombudsmän. Ordet
ombudsman är numera, såvitt jag förstår, ett interna-
tionellt - ett engelskt - ord.
Varje år inkommer ca 5 000 klagomål till JO. Det
vittnar om ett väldigt stort behov hos medborgarna av
att göra sin röst hörd när man anser sig ha blivit illa
behandlad av myndigheter. JO konstaterar varje år i
ca 500 fall att fel och försummelse har begåtts men
åtal är numera sällsynta. Inte så sällan inträffar det att
den kritiserade ämbetsmannen i sin tur kritiserar JO.
Den ursprunglige JO med ämbetsmannaansvar
som vapen var ett av de valda ombudens redskap för
att se till att statens ämbetsmän följde folkrepresenta-
tionens intentioner och behandlade medborgarna med
tillräcklig respekt. JO grep in mot ämbetsmän där
medborgarna egentligen saknade rättsmedel och upp-
rätthöll tanken på att statliga tjänstemän har fått sin
myndighet för att tjäna medborgarna, inte för att
uppträda som deras herrar.
Med JO:s minskade makt och med införandet av
en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen
sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra.
Inrättandet av ombudsmän representerar dessutom
ett uppifrånperspektiv. Man tillsätter en ombudsman i
stället för att uppmuntra medborgarna att själva ingri-
pa mot orättvisor och ge dem möjligheter att göra
något åt dem. Det är betecknande att inflationen i
ombudsmän har gått hand i hand med försvagningen
av rättshjälpen - den rättshjälp som skulle ge med-
borgarna ekonomiska medel att själva föra sin talan.
Det är mycket angeläget att den här utvecklingen inte
fortsätter.
Ombudsmannainstitutionen måste nu tydliggöras
och förenklas. Ombudsmännen, med undantag av JO,
bör slås samman till ett ombudsmannaämbete, gärna
kallat Rättighetsombudsmannen, såsom föreslås i den
gemensamma reservationen från Kristdemokraterna
och Folkpartiet. Alla ombudsmän bör utses av riksda-
gen. Hit kan man föra nya ombudsmannauppgifter
om det behövs men man ska vara mycket återhållsam
med detta.
Fru talman! Jag vill också ta upp behovet av ho-
mokompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sek-
tor. Detta har Kenneth Kvist mycket övertygande
talat för. Jag tänker framför allt på behovet av denna
kompetens inom rättsväsendet.
Otaliga undersökningar visar att homo- och bi-
sexuella är en grupp som löper större risk att utsättas
för brott än vad andra medborgare i samhället gör. I
dag känner många homosexuella när de har utsatts för
brott tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet
därför att de är rädda för att bli bemötta negativt på
grund av sin sexuella läggning. Bristande kunskaper
om homosexuellas situation kan också leda till sämre
kvalitet på brottsutredningar eftersom rättsväsendet
inte alltid förmår tolka de mycket speciella omstän-
digheter som kan föreligga vid brott som riktas mot
homosexuella. Därigenom finns risken att rättssäker-
heten försämras.
En ökad homokompetens inom rättsväsendets oli-
ka myndigheter kan stärka homosexuellas rättssäker-
het och öka benägenheten hos dem att verkligen våga
anmäla brott och fullfölja en anmälan om brott. An-
ställda inom polisväsendet, åklagarväsendet, domstol-
sväsendet och kriminalvården behöver därför ha bätt-
re kännedom om homosexualitet i allmänhet och om
hur de homosexuella har det, hur deras liv ser ut.
Domstolsverket är en central förvaltningsmyndig-
het för några av rättsväsendets myndigheter och bör
lämpligen agera för att höja myndigheternas homo-
kompetens.
Jerry Martinger tog upp frågan om punktlighets-
mål. Där har Moderaterna och Folkpartiet en gemen-
sam reservation, som jag stöder.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationerna nr 1, nr 8 och nr 5.