Herr talman! För att spara kammarens framtida tid
ska jag nöja mig med att yrka bifall till reservation nr
1. Det är självklart så att Vänsterpartiet står bakom
också de övriga reservationer där vi finns med.
I samband med att Nationalekonomiska förening-
en fyllde 100 år 1977 skrev Villy Bergström, numera
en av riksbanksdirektionens medlemmar, en upp-
märksammad uppsats som hette Nationalekonomerna
och arbetarrörelsen. Han hävdade där att vid de histo-
riska tillfällen då "den borgerliga delen av befolk-
ningen känt att väsentliga drag i det bestående sam-
hället varit hotade" så hade nationalekonomerna slutit
upp på borgarnas sida i den politiska debatten.
Han exemplifierade med den nya politiken på 30-
talet, planhushållningsdebatten på 40-talet, ATP-
striden på 50-talet och löntagarfonderna på 70-talet.
Förklaringen var enligt Bergström den ekonomiska
teorins individualistiska människosyn, och att eko-
nomerna inte förstod arbetarrörelsens doktrin med
dess klasskonfliktperspektiv.
Under de senaste 25 åren är det kanske mest hö-
gern som har krävt systemskifte och vänstern som
försvarat det bestående. Men nationalekonomerna
anslöt sig - efter en viss fördröjning - även denna
gång till borgarna. Detta gäller inte minst skiftet från
ett keynesianskt till ett monetaristiskt tänkande i
stabiliseringspolitiken.
En av grundbultarna i detta nya tänkande var att
centralbankerna helt skulle inriktas på inflationsbe-
kämpning och i övrigt kopplas loss från ekonomisk
politik. Monetarismens chefsideolog Milton Fried-
man motiverade denna avpolitisering genom att jäm-
föra den ekonomiska vetenskapen med medicinen.
Ekonomerna skulle liksom läkarna bota de sjuka utan
inblandning av patienterna - de okunniga politikerna
och väljarna. Han betraktade alltså politikerna och
väljarna som patienter som läkaren-ekonomen skulle
bota.
Jag tycker att det räcker att ta del av riksbanksdi-
rektionens olika protokoll för att upptäcka att Milton
Friedman hade fel. Tack och lov är inte läkarkåren
fullt så oenig om hur man ska bota olika sorters sjuk-
domar. Det handlar till mycket stor del om olika poli-
tiska värderingar bakom ställningstagandena. Direk-
tionens formellt opolitiska karaktär är med andra ord
en myt.
Varför ville majoriteten av direktionen intervenera
på valutamarknaden i juni 2001 för att stärka den
svenska kronan? All erfarenhet visar ju att möjlighe-
terna att via sådana ingripanden styra växelkursen i
en viss riktning är mycket små. Risken är i stället att
de ger en ökad osäkerhet om både penningpolitiken
och den totala ekonomiska politiken. Riksbankens
egen utvärdering av interventionernas resultat visar
också att effekterna var obetydliga. Kronan stärktes
några dagar efter interventionerna för att sedan åter
försvagas.
Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att
misstänka att det snarast handlade om en symbolisk
åtgärd för att visa god vilja att uppfylla det kvarva-
rande kravet på en stabilare valuta inför EMU-
inträdet.
Lika tydligt rymmer frågan om extra inleverans av
de 20 miljarderna till statskassan politiska värderingar
som också har ett samband med vad man anser om
EMU. Detta samband tydliggjordes också av det brev
som Europeiska centralbankens styrelseordförande
Duisenberg skrev förra sommaren till finansminister
Ringholm där han i formellt diplomatiska men reellt
hotfulla ordalag krävde att Sverige skulle uppfylla
sina plikter mot det europeiska centralbankssystemet
och inställa den extra inleverans som vi beslutar om i
dag.
Man kan inte låta bli att fundera på om det var nå-
gon härifrån som hade stött på Duisenberg för att han
skulle klampa in på detta sätt - det kanske var några
av hans stödpartier i Sverige, för att använda Gunnar
Axéns uttryck. Tack och lov är riksbanksfullmäktige
öppet politiskt tillsatt, så att direktionen kördes över.
Jag skulle gärna vilja fråga Jan Bergqvist om han
drar några slutsatser av den här historien inför framti-
da utnämningar i direktionen.
I direktionen finns det uppenbarligen också olika
åsikter om det kan finnas en målkonflikt mellan sys-
selsättningsmål och inflationsmål, en strid som inte
bara handlar om en verklighetsuppfattning utan också
om vilket man anser vara viktigast. Jag vet inte om
jag ska försöka ge mig på att förklara det här för
Gunnar Axén som är så oändligt fast i det doktrinära
trångsynta monetaristiska tänkandet. Jag tror att jag
avstår från det.
Särskilt tydligt ser man denna konflikt bakom be-
slutet den 5 juli förra året att höja reporäntan, då
ordförandens utslagsröst avgjorde. Självklart hävdar
jag inte att det bara handlar om politiska värderingar,
utan man kan naturligtvis också ha olika bedömning-
ar beroende på vilka fakta man har i huvudet för till-
fället. Men att den ideologiska tillhörigheten också
spelar roll är uppenbart.
Vänsterpartiet har samma uppfattning som Mode-
raterna hade då de krävde en monetaristisk riksbanks-
reform, och då Socialdemokraterna tyckte ungefär
som vi. Det var på 80-talet och en bit in på 90-talet.
Den ekonomiska politiken i en representativ de-
mokrati ska handhas av inför väljarna ansvariga,
valbara och avsättbara politiker. Riksbankens nya
ställning strider mot denna princip. Det är ett elitis-
tiskt tänkande som ligger bakom den nya ordningen.
Tänkandet går ut på att väljare och förtroendevalda är
för okunniga och kortsiktiga för att anförtros den
direkta ledningen av den ekonomiska politiken. Det
är ett tänkande som leder till just den sorts brist på
ansvarstagande som man skulle råda bot på. I grun-
den speglar det högerns historiska rädsla för folk-
makten.
Det mesta talar för att vi ska folkomrösta om
svenskt medlemskap i EMU nästa år. Vi vänsterpar-
tister har goda förhoppningar om att svenska folket då
ska rösta ja till en bevarad och gentemot andra valu-
taområden neutral valuta.
Vi anser det vara självklart att de förberedelser
som gjorts enbart i syfte att förbereda ett EMU-
inträde då också kan omprövas. Om det finns en poli-
tisk majoritet för en mer demokratisk ordning, där
Riksbankens ledning inordnas under väljarnas och de
direkt förtroendevaldas mer direkta ledning, har vi
full rätt att genomföra en sådan.
Jag skulle vilja avsluta med att ställa ytterligare en
fråga till finansutskottets ordförande. Han har ju varit
den som inom socialdemokratin kanske längst försva-
rat den traditionella politiken på det här området. Han
har också, om jag har förstått det hela rätt, hävdat att
det var av tvång som vi gjorde förändringen. Det var
alltså inte någonting som vi skulle ha gjort om inte
EMU-åtagandena hade tvingat oss till det.
Jag vill därför fråga: Är det verkligen så att vi
måste ha monetarismen inskriven i den svenska kon-
stitutionen, eller har svenska folket rätt - om vi röstar
nej till EMU - att självt bestämma om principerna för
den ekonomiska politiken?