Fru talman! Har Riksbanken fört en bra penning-
politik? Som Lena Ek var inne på kan vi se en ganska
ljus bild i finansutskottets granskning för treårsperio-
den 1999-2001. Det här är tre framgångsrika år för
den ekonomiska politiken. Under perioden sjunker
arbetslösheten ned till 4 % och därunder. Vi får
170 000 fler människor i arbete. Inflationen är i ge-
nomsnitt 1,4 %. Och till svenska folkets glädje ökar
reallönerna med hela 10 %, den bästa reallöneökning-
en på 50 år. Den offentliga sektorns nettoskuld på 392
miljarder bantas bort och omvandlas till en nettoför-
mögenhet. Det är en stor nyhet som har fått förvå-
nansvärt liten uppmärksamhet. Våra offentliga finan-
ser växer sig så starka att vi till skillnad från andra
länder förmår att möta den internationella konjunk-
turnedgången med en kraftfull och expansiv finans-
politik.
Vi kan nu se att trots alla varsel har arbetsmark-
naden utvecklat sig bättre än väntat. Ska man få så
goda resultat måste alla delar av den ekonomiska
politiken fungera väl, såväl regeringens som riksda-
gens ekonomiska politik och Riksbankens penning-
politik. Jag tvekar därför inte att sätta betyget väl
godkänt på Riksbankens penningpolitik under denna
period.
Vi vill ha en stark och välkonsoliderad riksbank.
Men det måste ändå gå att sakligt resonera om vad
som kan vara en rimlig konsolidering och en väl
avvägd balansräkning. Riksgäldskontorets chef Tho-
mas Franzén sade vid finansutskottets utfrågning i
oktober förra året:
En överkapitaliserad centralbank bekostas av
skattebetalarna. Vi inom Riksgäldskontoret lånar upp
för att placera pengar i Riksbanken. Riksbanken har i
dag ungefär 70 miljarder placerade i kort ränta i
banksystemet, och vi lånar upp till högre räntekostna-
der. Dessutom behåller Riksbanken 20 % av sina
ränteinkomster för att lägga till det egna kapitalet som
behöver öka eftersom det är så stort från början. Detta
ökar i sin tur statens upplåningsbehov och skatterna.
Här har talats en del om osäkerhet, bristande för-
utsägbarhet, att det inte finns fasta principer och lik-
nande. Jag tycker inte det stämmer. Vi gjorde en
samlad bedömning förra året. Den innebar en extra
inleverans på 40 miljarder uppdelat på två år. Det var
dessutom en fortsättning av de utdelningsprinciper
som vi haft sedan 80-talet. Det var det besked vi gav
förra året, och det är det besked vi ger i år.
Vi fick här höra av Lena Ek, och vi kan också se
det i reservationerna, hur de borgerliga instämmer i
direktionens förslag att skapa en fond på 10 miljarder
vars årliga avkastning i stort sett ska kunna täcka
bankens driftskostnader. Syftet är att bygga upp en
säkerhet om Riksbanken i framtiden måste arbeta i
det kontantlösa samhället och inte längre får inkoms-
ter till följd av sitt sedelmonopol.
Jag har stor sympati för att Riksbanken vill ha bå-
de hängslen och livrem. Men här handlar det nog om
dubbla hängslen och fyrdubbla livremmar och kanske
lite till. Man gör nämligen antagandet att den utelö-
pande stocken av sedlar och mynt på några få år
kommer att krympa till en obetydlighet och att det
därför behövs en sådan här fond. Men det finns knap-
past något stöd för ett sådant drastiskt antagande.
Trots att vi det senaste decenniet har fått så mycket
mer av elektroniska betalningar, kontokort och kon-
tantlös handel har sedelstocken ökat med 50 %. En
realistisk bedömning för de närmaste tio åren är att
sedelstocken fortsätter att växa.
Men låt oss ändå testa vad som händer med Riks-
banken om vi gör det helt osannolika antagandet att
sedelstocken bara skulle vara hälften så stor om tio år.
I så fall kommer Riksbankens avkastning på sitt se-
delmonopol att undan för undan sjunka från dagens 4
miljarder kronor ned till ca 2 miljarder om tio år.
Även den summan räcker mer än väl för att täcka
Riksbankens driftskostnad på mellan 600 och 800
miljoner kronor. Varför ska en normalt sett vinstdri-
vande verksamhet bilda en mångmiljardfond vars
årliga avkastning ska kunna täcka det allra mesta av
driftskostnaderna? Om det uppstår en extra god av-
kastning ett år, ska man då vara extra generös med
sina driftskostnader? Blir det inte svårt att med en
sådan här fond upprätthålla förtroendet för att man
håller en lika sträng kostnadskontroll i Riksbanken
som i annan statlig verksamhet?
De borgerliga partierna har många besvärande hål
i sina budgetalternativ för 2002. Till det kommer att
de av någon outgrundlig anledning tillgodoräknade
sig de 20 miljarderna i inleverans som de nu så hög-
ljutt protesterar mot. Att de borgerliga i dag proteste-
rar mot den extra inleveransen innebär att de under-
känner sina egna budgetförslag. Det fattas 20 miljar-
der i deras budgetförslag utöver alla de andra brister
som finns där. Vad gör då de borgerliga när de upp-
täcker att de har tillgodoräknat sig 20 miljarder som
de inte vill ha? Säger de att det var ett misstag, att
man beklagar det och att man ska försöka rätta till
det? Nej, det sorgliga inträffar nu att de borgerliga
smiter ifrån sitt ansvar att presentera trovärdiga bud-
getalternativ. I stället hittar de på olika undanflykter
och skyller ifrån sig på andra.
Kristdemokraterna, som gärna vill rida på höga
principer, har försökt att förklara bort de gapande
hålen i sitt budgetförslag med att finansministern
skulle ha mörkat och smugit in pengarna i regering-
ens budget och att de därför inte kände till att de var
inräknade. I så fall måste ni ha slutat att läsa i bud-
getpropositionen innan ni kom till avsnittet Statsbud-
getens inkomster i första delen av budgetpropositio-
nen. Där står det tydligt klart om de ökade inkomster
som beror på att Riksbanken förväntas göra en extra-
ordinär utdelning även 2002. Mer insmuget än så var
det faktiskt inte.
När nästan hela Centerpartiet, inklusive Lena Ek,
missade i omröstningen om det tillfälliga sysselsätt-
ningsstödet angav Lena Ek teknikaliteter som orsak,
trots att det var människorna som gjorde misstaget
och inte tekniken. När det gäller riksbankspengarna
skyller Lena Ek på vad hon kallar riksdagens arbets-
modell. Men på vilket sätt skulle riksdagens arbets-
modell tvinga Centerpartiet att räkna i de 20 miljar-
derna i sitt budgetalternativ om de inte vill ha peng-
arna? Det är ju Centerpartiet självt som bestämmer
om man ska räkna in pengarna eller inte.
Efter det vill jag dock skynda mig att instämma i
något klokt som Lena Ek har sagt. Det är att riksda-
gens arbete ska styras av riksdagens ledamöter. Det
tycker vi är en viktig princip, sade Lena Ek när hon
avvisade Moderaternas förslag om att riksbanksdi-
rektionens tjänstemän ska ha laglig rätt att kräva att
bli hörda i en offentlig riksdagsutfrågning. Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Center-
partiet har hela tiden haft en solklar inställning i den
här principfrågan. Vi fyra partier anser att riksdagens
arbete ska bestämmas av riksdagen. Det är de folk-
valda själva som ska bestämma över sitt eget arbete.
Att ge tjänstemän hos en underordnad myndighet
bestämmanderätt över de folkvalda och riksdagens
arbete är ett förslag som inte hör hemma i en parla-
mentarisk demokrati.
I den här frågan har Folkpartiet fladdrat fram och
tillbaka som en tyllgardin i högervindarna. För två år
sedan ställde Folkpartiet helhjärtat upp på Moderater-
nas förslag och skrev under på att enligt reservanter-
nas mening vore det särskilt värdefullt att få fastslaget
att rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är
ömsesidig. Förra året röstade Folkpartiet på Modera-
ternas motion men hävdade i debatten att man hade
en annan uppfattning. Det uppstod en diskussion där
Folkpartiets representant påstod att jag inte läst or-
dentlig vad som stod i reservationen, men en månad
senare erkände Folkpartiets representant att reserva-
tionen blivit felaktigt utformad.
I år ser vi reservationen i en ny skepnad. Nu har
reservanterna snurrat 180 grader jämfört med för två
år sedan. Nu nöjer de sig med att riksdagen ska kunna
ställa krav på Riksbanken, men inte tvärtom. Då vill
jag fråga Moderaterna: Innebär det att ni nu definitivt
överger motionens förslag om att det ska finnas en
ömsesidighet där riksbanksdirektionen enligt lag ska
kunna kräva att riksdagen anordnar utfrågningar? Var
det här sista gången som ni lägger fram ett sådant här
förslag om ömsesidighet i en motion?
Jag får väl för artighetens skull kommentera det
som Gunnar Axén sade i sitt anförande, även om jag
fick en stark känsla av det handlar om att man har
väldigt svaga argument och att man därför behöver
höja rösten kraftigt.
Konfiskation, plundring och övergrepp, sade
Gunnar Axén om Riksbankens extra inleveranser.
När man hörde Gunnar Axén kunde man aldrig tro att
han själv aktivt medverkade till den ena halvan av
den extra inleveransen på 40 miljarder. När man
hörde honom kunde man möjligen också tro att Riks-
bankens egna kapital måste ha sjunkit med minst 20
miljarder förra året. I själva verket kan jag lugna
honom. Han medverkade bara till att Riksbankens
egna kapital minskade med 8 miljarder jämfört med
året innan. Det är för övrigt samma situation i år, 8
miljarder. Minskningen på två år blir alltså samman-
lagt 16 miljarder. Då ska man veta att under den tidi-
gare tvåårsperioden 1998-1999 ökade Riksbankens
egna kapital med det dubbla, med 32 miljarder. Att vi
som nu inte bara står för ena halvan av de 40 miljar-
derna skulle plundra och äventyra Riksbankens finan-
siella oberoende är därför inte ett särskilt välgrundat
påstående, om jag uttrycker mig mycket milt.
Även i fortsättningen kommer Riksbanken att va-
ra en av världens bäst konsoliderade centralbanker.
Vi är inställda på att Riksbanken ska kunna bevara
den situationen i framtiden.
Låt mig efter den kommentaren till Gunnar Axén
säga att jag som en kontrast uppskattade den sakliga
ton som Johan Lönnroth, Per Landgren och Lena Ek
har haft i debatten. Jag måste säga att Johan Lönnroth
ställer rätt svåra frågor. För närvarande har vi skyl-
dighet att ha en självständig riksbank. Det är min
bestämda uppfattning att det är ett internationellt
åtagande. Vad som kan hända i framtiden i våra rela-
tioner till EU har jag väldigt svårt att i dag göra be-
dömningar av. Jag tycker också att det är lite väl
mycket begärt att jag ska uttala mig om vilka som ska
finnas i riksbanksdirektionen i en framtid.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till finansut-
skottets förslag.