Herr talman! Ärade ledamöter! Det här betänkan-
det, som är nummer 23 från finansutskottet, heter
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning. Det
har hittills inte diskuterats särskilt mycket om pen-
ningpolitiken. Dock finns här en utvärdering från
majoriteten. Vi har inga större invändningar mot den
del av betänkandet som gäller utvärderingen av pen-
ningpolitiken.
Vi kan se att konsumentprisindex och övriga
mätmetoder för underliggande inflation har ökat.
Egentligen har det ökat ganska stadigt sedan 1998
fram till nu med ett mindre brott under senare tid. Det
har varit en diskussion om problematiken med att
inflationen har legat under det fastställda toleransin-
tervallet. Vi har nu en diskussion om faran för ökande
inflation. Vi har också haft några räntehöjningar från
Riksbanken under senare tid.
Det här är en känslig fråga i ett läge när det är lika
stor risk för att konjunkturen ska gå ned som att den
ska gå upp. Det är ett läge där vi står och väger. Frå-
gan är hur man kan hantera faran för en ökad inflation
och avvägningen mot risken att strypa en begynnande
högkonjunktur eller bryta den utveckling som det på
sina håll ändå finns positiva tecken på.
En allmän bedömning av hur Riksbanken har
motsvarat sin uppgift är att man i stort sett kan god-
känna den verksamhet som har varit och Riksbankens
olika bedömningar. De gånger som Riksbanken har
gjort fel bedömningar har den gjort det på ett ungefär
likvärdigt sätt som andra analytiker. Det innebär en
större pessimism vid nedgång och en större optimism
när en uppgång förväntas. Det kanske är något som
man rent politiskt ska fundera över. Jag tror också att
det är viktigt att vi fördjupar och fortsätter denna
diskussion i utskottets arbete framöver och också har
en öppen attityd och diskuterar bedömningar med en
del av de olika analytiker som gör konkurrerande
bedömningar av den ekonomiska utvecklingen jäm-
fört med Riksbankens bedömningar.
I stort sett är min slutsats att Riksbankens arbete
och policy är väl utformade och har fyllt de behov
som har funnits under den gångna utvärderingstiden.
Det är ofantligt viktigt för en stabil ekonomi att
förtroendet för Riksbanken upprätthålls och att för-
troendet för Riksbankens fristående ställning upprätt-
hålls. Centerpartiet har ju medverkat i den mycket
tuffa saneringen av den svenska ekonomin som kräv-
des efter den förra djupa lågkonjunkturen. Och en av
de strukturreformer som har betytt väldigt mycket för
stabiliteten är just Riksbankens fristående ställning
och hur dess uppgifter är utformade.
Därför är den utveckling som har varit under det
senaste året väldigt bekymmersam enligt vår mening.
Det är viktigt att marknaden har förtroende för Riks-
bankens ledning. Det är detta förtroende som också
gör att marknaden litar på stabiliteten i den ekono-
miska politiken.
Riksbankens ledning har föreslagit en utdebitering
enligt hävdvunnen princip och också föreslagit
vinstdisponering. Fullmäktige har efter diskussioner i
riksdagens finansutskott fattat ett annat beslut än det
som Riksbankens direktion har föreslagit.
Vid en direkt fråga till riksbankschefen vid den
senaste utfrågningen som utskottet höll med riks-
bankschefen uttryckte han sig på följande sätt:
"Den gamla principen från slutet av 1980-talet om
hur Riksbanken skulle fördela sina vinster har nu
ändrats två gånger - eller en gång - - -."
Den föreslagna andra gången blir verklighet när vi
ska votera om detta i riksdagens kammare.
Därmed kan man säga att den principen inte läng-
re finns. Det är svårt att ändra en princip två gånger
och sedan säga att man ska gå tillbaka till den gamla
principen.
Det är ändå viktigt att marknaden har förtroende
för Riksbanken och Riksbankens funktionssätt. Där
ingår också dispositionen av eventuell vinst. Det
innebär i sig att det är viktigt att det finns principer
för hur denna vinst disponeras så att Riksbanken ska
kunna upprätthålla den beredskap som är nödvändig
och att man inte i ett krisläge blir beroende av kapi-
taltillskott.
Då har man i Riksbanken gjort en analys av hur
detta skulle kunna se ut, en analys som vi tycker är
viktig och riktig. Det är anledningen till att jag för
Centerpartiets räkning har ställt mig bakom den re-
servation som handlar om disposition av Riksbankens
vinst under mom. 2 i betänkandet, den reservation
som handlar om att denna extra utdebitering inte ska
ske just av den anledningen att Riksbanken måste ha
tillräckligt med kapital för att på ett trovärdigt sätt
kunna genomföra interventioner och kunna uppträda
som en lender of last resort vid hotande finansiella
kriser.
Den brist som uppstår i budget som är fastställd
här skulle i stället kunna fyllas genom försäljning av
statlig egendom för att inte öka den belåningsbörda
som staten ändå redan har.
Vidare tycker vi att det är viktigt att fundera över
framtiden. Ska den här principen som inte längre går
att kalla för en princip följas? Kan man lita på den,
eller ska man föreslå lagstiftning? För vår del tycker
vi att det är mycket viktigt att det är glasklart hur
dessa frågor ska hanteras så att det inte uppstår någon
diskussion om detta. Därför föreslår vi också en lag-
stiftning där man stadgar hur Riksbankens vinst ska
fördelas och disponeras mellan olika fonder och vilka
överskott som sedan kan föras över till staten.
I ett vidare perspektiv står vi inför en diskussion
nästa år som handlar om ett deltagande i den monetä-
ra unionen. Det är viktigt att det finns en strategi för
både ett ja och ett nej i denna folkomröstning som är
planerad. Därför är det också viktigt att frågan om
Riksbankens möjligheter att ta del både i en stabilise-
rande verksamhet om det blir ett ja och i det fall det
blir ett nej att dessa klargörs och att det sker dels
genom att man inte utdebiterar dessa medel, dels
genom att man genomför en lagstiftning för hur
vinstdisponering ska ske.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 3.