Fru talman! Regeringens proposition i detta ären-
de bygger på två promemorior som upprättats inom
Justitiedepartementet. I den ena promemorian, Över-
syn av förvaltningsprocessen, föreslås lagändringar i
syfte att effektivisera och rationalisera verksamheten
genom förändringar i länsrätternas och kammarrätter-
nas sammansättning. I den andra promemorian,
Nämndemannamedverkan i domstol, föreslås änd-
ringar i sammansättningsreglerna för tingsrätt, hov-
rätt, länsrätt och kammarrätt. Dessutom föreslås änd-
ringar beträffande nämndemännens reseersättningar -
en fråga som flera av tidigare talare tagit upp.
Alla talare här har också nämnt och besjungit
nämndemännens medverkan vid våra domstolar. Det
råder alltså en väldigt bred enighet om värdet därav.
Det borgar för insyn och kontroll av den verksamhet
som bedrivs vid domstolarna. Nämndemännens delta-
gande borgar även för att vanliga Svenssonska värde-
ringar blir beaktade i den rättskipande verksamheten.
Regeringen föreslår i sin proposition att antalet
nämndemän skall minskas från tre till två i såväl
tingsrätt som länsrätt. Som tidigare har nämnts här
anser dock ett enhälligt utskott att förtroendet för
rättsväsendet riskerar att försämras om detta förslag
genomförs. Förtroendet för nämndemännen är djupt
förankrat hos allmänheten. Vi tror inte att problemet
med en allsidig rekrytering, som också betonats här,
löses genom ett minskat antal nämndemän.
Alice Åström räknade upp de år då nämndemän-
nens antal minskat. Det är naturligtvis riktigt, men
Alice Åström glömde att nämna att nämndemännen
också har fått ett ökat ansvar i och med att man nume-
ra har rösträtt. Det har således inte bara varit fråga om
en minskning. I och med att antalet nämndemän inte
förändras behövs det heller inte någon ändring i dom-
förhetsreglerna.
I fråga om mål om åtal för brott som ger fängelse-
straff i minst två år har det funnits en regel om att
rätten skall bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän, den s.k. stora nämnden. I propositionen
föreslås nu att denna särskilda domförhetsregel skall
avskaffas och ersättas med en generell möjlighet för
rätten att förstärka i svåra och komplicerade mål så att
rätten kommer att bestå av två lagfarna domare och
tre nämndemän. Syftet med ändringen är att åstad-
komma en mer ändamålsenlig reglering av när rättens
sammansättning skall förstärkas. Enligt utskottsma-
joriteten är det målets svårighetsgrad som bör vara
avgörande, inte strafftidens längd. Utskottet tillstyrker
alltså propositionens förslag i detta avseende.
Vad gäller en förstärkt sammansättning i tingsrätt
föreslås att kravet på särskilda skäl skall tas bort.
Utskottet delar uppfattningen att det är värdefullt för
avgörandenas kvalitet om tingsrätterna oftare än i dag
består av två lagfarna domare i stället för av en. Med
den domförhetsregel som utskottet föreslår riskerar
nämndemännen inte att hamna i minoritet. Det blir
därför onödigt med förslaget om en obligatorisk för-
stärkning med en nämndeman, om rätten förstärks
med en lagfaren domare. I en motion yrkas att tings-
rätten i brottmål regelmässigt skall bestå av två lag-
farna domare och tre nämndemän, men utskottet anser
att det skulle leda för långt.
I dag finns inte möjligheten att förstärka länsrätten
med en lagfaren domare. Regeringen föreslår nu att
den möjligheten skall införas, under förutsättning att
det finns särskilda skäl för det, med hänsyn till målets
omfattning eller svårighetsgrad. Det är främst när det
gäller svårbedömda rättsfrågor och komplicerade
sakfrågor som behov av förstärkning föreligger. Ut-
skottet delar därför regeringens uppfattning att sär-
skilda skäl bör krävas för en förstärkning med en
lagfaren domare i länsrätten.
I propositionen föreslås också att en generell möj-
lighet införs för en ensamdomare att avgöra mål av
enkel beskaffenhet i länsrätt. Den nya regeln ersätter
den tidigare bestämmelsen om att saken skall vara,
som det heter, uppenbar för att få avgöras av ensam-
domare. Utskottet anser att frågan om tillämpning av
en allmänt hållen regel med förtroende kan överläm-
nas till den enskilde domaren också när det gäller
domförheten, särskilt som denna regel redan finns i
tingsrätten.
Vid en tidigare behandling här i kammaren disku-
terades hur man skall hantera ärenden som är av stor
vikt för den enskildes försörjning, t.ex. i socialför-
säkringsmål. Ingbritt Irhammar, och kanske ytterliga-
re någon, har berört detta. Mot bakgrund av vad som
då framfördes i socialförsäkringsutskottets yttrande
tillstyrker utskottet förslaget och förutsätter att möj-
ligheten att avgöra mål av detta slag med ensamdoma-
re utnyttjas restriktivt.
I fråga om domförhet i hovrätt gäller huvudregeln,
att hovrätten är domför med tre lagfarna domare. Om
tingsrätten i ett mål bestått av tre lagfarna domare
skall hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare
när målet avgörs i hovrätten. Dock får högst fem
domare delta. Hovrätten har tidigare inte haft samma
möjlighet som t.ex. tingsrätten att fortsätta en huvud-
förhandling, om någon domare eller nämndeman
skulle få förhinder. Detta föreslår nu regeringen. Ut-
skottets majoritet välkomnar förslaget, eftersom det
minskar risken för att en förhandling måste tas om på
grund av att en ledamot fått förhinder.
I en kammarrättsdom förra året fann en kammar-
rätt att den reseersättning som betalades ut till nämn-
demän i tingsrätt, hovrätt och kammarrätt skall bedö-
mas som ersättning för resor mellan arbetsplats och
bostad. Domstolen betraktas som nämndemännens
tjänsteställe. Ersättningen blir därmed skattepliktig.
Detsamma gäller traktamenten om sådana utgår. Nu
föreslås, och utskottet tillstyrker, att kommunalskatte-
reglerna nu ändras på ett sådant sätt att ersättning för
resor inte beskattas. Bostaden skall räknas som tjäns-
teställe. Om detta är vi totalt eniga.
Nämndemännens ekonomiska villkor i övrigt har
utskottet behandlat vid tidigare tillfällen. Men nu
liksom tidigare måste vi dessvärre konstatera att nå-
gon möjlighet till höjningar just nu av grundarvode
eller borttagande av tak för förlorad arbetsinkomst
inte finns. Men problematiken är välkänd och ligger
högt på dagordningen. Någon särskild utredning om
nämndemännens ekonomiska situation behövs inte,
anser utskottsmajoriteten. Flera talare har yrkat på en
ny utredning om nämndemannafrågorna. Det anser
inte utskottsmajoriteten behövs, eftersom dessa rela-
tivt nyligen varit föremål för översyn.
Fru talman! Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.