Herr talman! Jo, jag känner stor oro. Sedan 2006 har vi diskuterat energieffektivisering i den här kammaren. Vi har haft åtskilliga debatter, och jag står än i dag här, sex år senare, och diskuterar i princip samma sak.
Vad är strategin? Var är de utpekade prioriteringarna? Jag kan inte se på vilket sätt vi ska nå de här målen. Vi diskuterade nära-noll-energipropositionen i kammaren i våras. Det som hade kunnat vara ett verkligt viktigt instrument i energieffektiviseringsarbetet var nära-noll-passivitet från regeringen.
Jag menar att regeringen har varit passiv i de här diskussionerna. Jag kan inte tolka det på annat sätt när EU-kommissionen säger att det inte behövs något nytt beslut. Det beslut som fattades 2004 när vi ansökte om att få genomföra PFE-programmet kvarstod. Det var deras kommentar. Det beslutet kvarstod, och alltså behövde ingen förlängning begäras.
Det allvarliga är att det inte finns någon utpekad väg hur det här ska fortsätta efter att PFE-programmet upphör att gälla. Som vanligt pågår arbete inom Regeringskansliet. Det hade varit på sin plats att vi hade fått förslag på hur det skulle kunna se ut inför framtiden. Energieffektivisering och hur vi använder energi är nämligen avgörande för om vi ska kunna ställa om hela energisystemet inför framtiden. Det är en viktig och bidragande del i att nå våra klimatmål.