Herr talman! Hans Göran Franck sade att jag
talade väl om ministerrådet i EU. Jag tycker att jag
hade en annan infallsvinkel när det gällde kritik av
ministerrådet, nämligen att de inte har gjort särskilt
mycket på det här området. Men Hans Göran
Franck menade att det som de hade gjort var på väg
åt fel håll.
Så sent som i går var jag i Bryssel och träffade
ministerrådets invandringsansvariga. Då tog jag
upp bristen på initiativ just i fråga om asylpolitiken,
flyktingpolitiken och invandringspolitiken. Man
riskerar att förirra sig i saker som visserligen är
viktiga, men som ändå är detaljfrågor. De kan röra
polissamarbete och gränskontrollsfrågor.
Det faktum att vi nu efter mycket arbete har lyckats
att få upp massflyktssituationen på ESK:s
dagordning utesluter inte att vi också använder
andra forum. Men när man nu har hittat ett bord
att lägga frågan på och det finns en politisk bredd,
bör man försöka åstadkomma resultat där. Det
innebär inte att man utesluter andra former av
samarbete när det kanske blir fråga om att
underteckna något avtal eller att få fram en
europeisk konvention. Då kan man hitta ett annat
forum.
Hans Göran Franck frågade vilken syn jag har på
förslaget från Danmark om en europeisk
flyktingkommission. Vi har förhållit oss litet
avvaktande, därför att vi anser att det finns så
väldigt många forum i dag där dessa frågor
diskuteras. Att skaffa ett till tror vi inte vore särskilt
klokt. Man kan nog säga att detta också har varit
den samfällda reaktionen från andra europeiska
stater. Vi har åtta tio forum där frågorna kan
diskuteras, och jag tror att det vore synd att
återigen försöka hitta en ny institution.
Lars Moquist tog upp frågan om varför vi inte kan
samordna oss åtminstone i Norden. När det gällde
just bosnierna gjordes en mycket stor samordning
med Danmark. Vi förde diskussioner, och båda
länderna hade förslag om överföring av flyktingar
via kvot. Vi införde visum gemensamt och
samarbetar nere i området tillsammans med
UNHCR i uttagningen av nya flyktingar.
Lars Moquist driver en tes om att UNHCR på
något sätt skulle ha bestämt vilka
mottagningsförhållanden vi skall ha i Sverige. Så är
det inte. När jag poängterar att UNHCR har sagt
att man åtminstone skall ge temporärt skydd, så
innebär det inte att UNHCR utesluter möjligheten
att ge permanent skydd. Det har vi valt att göra i
Sverige, i enlighet med den tradition som vi har att
ge människor en fastare grund att stå på. UNHCR
kritiserar inte alls Sverige för detta.
Om man mer regelmässigt skall tillämpa temporära
eller tillfälliga uppehållstillstånd måste man alltid ta
ställning till frågan: för hur länge? Det är
fullständigt uteslutet att man skulle gå på Ny
demokratis förslag, som innebär att människor
under tio års tid skulle kunna leva på nåder i
Sverige. Barnens hela uppväxttid och skolgång
skulle präglas av osäkerhet: Får vi stanna eller inte?
Hur ser utvecklingen ut?
Jag tror inte alls att det skulle bidra till stabilitet i
det svenska samhället eller till att dessa människor
kan bearbeta sina fruktansvärda upplevelser.
Lars Moquist sade att man får se hur lång tid det
blir. Bosnierna har redan varit här ett och ett halvt
år. Jag är alldeles övertygad om att det finns en
samfälld uppfattning i denna kammare om att vi
inte ser något slut på kriget i Bosnien. Den
bedömning som regeringen gjorde i juni när vi
beslutade om permanenta uppehållstillstånd har
kraftigt stärkts under den senaste perioden; man
ser inte något snart fredligt slut.
Lars Moquist beskrev situationen i Danmark, att
människor bor i tillfälliga förläggningar, som sedan
skall tas med ner till Bosnien. Sverige är redan på
plats i Bosnien och uppför förläggningar för de
många lidande människor som finns där nere.
I de länder som tillämpar tillfälliga
uppehållstillstånd förs redan en diskussion, och
kritik är på gång, inte minst i Österrike. Man frågar
sig: Vad skall vi göra när de tillfälliga
uppehållstillstånden går ut? Måste vi ändå inte se
till att dessa människor får en fastare framtid i vårt
land?
Det är något av en flykt från verkligheten och ett
önsketänkande att säga att människor kan vara här
tillfälligt i tre, fyra eller fem år och att vi sedan kan
kasta ut dem och skicka tillbaka dem. Så enkelt är
det faktiskt inte.