Fru talman! Kulturministerns svar förbryllar mig
faktiskt en hel del. Man kan ju fortsätta att fråga
sig: Varför skall det inte ske någon samordning i
Norden över huvud taget? Varför skall Sverige köra
på tvärs mot både UNHCR och Danmark? Hur det
blir i Norge vet vi faktiskt inte förrän framåt
årsskiftet -- det pågår där en intensiv debatt.
Kulturministern vill att vi skall köra vår egen linje,
som egentligen är helt på tvärs mot linjen i de flesta
länder.
Jag tycker att Birgit Friggebo blandar bort korten.
När jag tar upp Danmarks flyktingpolitik
beträffande bosnierna kontra Sveriges, säger
kulturministern med skärpa att UNHCR visst
predikar att man i starten skall ge tillfälliga
uppehållstillstånd. Jag har inte med ett ord
förnekat att vi skall ge tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är precis den politik vi förespråkar. Vi skall ge
tillfälliga uppehållstillstånd till alla som kommer
hit.
Jag kan därför egentligen inte förstå hur
kulturministern i det här fallet resonerar i fråga om
Danmark. Danmark ger ju just tillfälliga
uppehållstillstånd. Jag ville i mitt första anförande
påpeka att jag tycker att Sverige skulle köra samma
politik som Danmark, nämligen att ge tillfälligt
uppehållstillstånd och inte starta med att integrera
människorna i samhället, som vi nu gör här. I stället
skulle alla insatser inriktas på att människorna
skulle kunna åka tillbaka. Sedan får man se om
tidsutdräkten blir så lång att de inte kan åka
tillbaka.
Att ge temporära uppehållstillstånd är ju
egentligen ett sätt att klara ut den här
problematiken och se till att människorna inte får
den uppfattningen att de skall komma hit till
Sverige och få stanna här för gott.
När jag var nere på Asylbyrå syd sade man att man
hade pratat med en del människor -- om jag
kommer ihåg rätt rörde det sig om unga män i
åldern 18--35 år. Vi här i Sverige säger ju ofta att de
flesta av de människor som kommer hit vill tillbaka
till sitt hemland. Men bland de här personerna var
det inte en enda som ville åka tillbaka, utan alla
ville stanna i Sverige. Jag kan förstå att de vill
stanna i Sverige, det skulle jag också vilja om jag
kom från ett land med en helt söndertrasad
infrastruktur, där familjer kanske har splittrats, där
en del är döda och man inte känner till andras öde.
Det är ganska klart att det är på det sättet, och det
finns alltså egentligen ingen anledning för oss att
diskutera det här. Vi bör därför i stället se till att vi
inför temporära uppehållstillstånd och att
integreringsprocessen påbörjas först efter det att
man vet att de här människorna inte på väldigt lång
tid kommer att kunna föras tillbaka till sitt
ursprungsland.