Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Jag uppskattar givetvis att Birgit Friggebo delar
min syn på behovet av att värna asylrätten och att
det internationella regelverk vi har i dag inte svarar
mot den verklighet vi lever i. Det är också
välgörande att hon är helt enig med mig om att det
finns ett stort behov av en regional lösning för
massflyktssituationer liksom om att en ny
konvention mycket väl kan utformas i linje med
OAU-konventionen.
Det är på grund av denna vidsträcktare konvention
som de afrikanska länderna tar emot tio gånger så
många flyktingar som Västeuropa gör i förhållande
till folkmängden. Det skulle vara ett stort framsteg
om OAU-konventionens grundprinciper skulle
ligga till grund för en internationell konvention på
området. Det skulle på sikt kunna innebära en
betydligt rättvisare fördelning av ansvaret i hela
världen.
Det räcker inte med att man uttalar sig för
värnandet om asylrätten. Det gäller också framför
allt att tillse och vaka över att asylrätten verkligen
tillämpas i praktiken. Det finns nu en klar och
tydlig tendens i alla västländer att man inför allt
flera restriktioner, både i lagar och i praktisk
tillämpning. Det innebär att gränserna redan blivit
och kommer att bli än mer stängda om denna
utveckling fortsätter. Även här i Sverige
förekommer i många fall en alltför restriktiv
tillämpning. Fallet med den peruanska kvinnan,
som fick asyl i Holland, har uppmärksammats av
UNHCR, som framfört kraftig kritik mot Sverige.
Men det finns nyligen fattade beslut om utvisning
av judiska flyktingar från Ryssland liksom
flyktingar från Bangladesh, som råkat ut för
allvarlig förföljelse vid hemkomsten. Många fler
exempel skulle kunna lämnas. Jag vet att frågan
undersöks, men det är angeläget att ge klara
signaler redan nu om att det behövs en skärpning
av praxis, så att lagen tillämpas i den generösa anda
som lagstifningen föreskriver.
Givetvis beklagar också jag att det svenska
initiativet till resolutionsförslag i Athen inte fick
tillräckligt stöd vid mötet, där jag själv för övrigt
deltog. Det var ett förhållandevis återhållsamt
förslag om fördelning av ansvaret inom Europa.
Tyvärr hade också UNHCR vissa invändningar mot
det svenska förslaget, vilket inte förbättrade
situationen.
Det är enligt min mening alltmänt sett av största
betydelse att Sverige, inte bara bidrar till att stärka
UNHCR:s verksamhet ekonomiskt, utan även och
framför allt juridiskt, politiskt och moraliskt följer
och stöder de beslut och anvisningar som kommer
från UNHCR, liksom att också beakta den kritik
som riktas därifrån.
I sitt svar säger Birgit Friggebo: Med den
kännedom vi har om arbetet inom EG kan
konstateras att det finns många problem att
bemästra innan man kan enas om en harmoniserad
flyktingpolitik mellan medlemsländerna.
Det allvarliga är att EU:s ministerråd för en politik
som går i rakt motsatt riktning till den som EG-
parlamentet samt också kulturministern vill
förespråka.
Jag har också svårt att förstå kulturministern när
det gäller EG-ländernas inställning beträffande
vem som skall ta ledningen för en förbättrad
flyktingpolitik och flyktinglagstiftning i Europa.
Hon säger kort och gott att EG-länderna, vilka
utgör nära hälften av Europarådets medlemmar, är
ovilliga att binda upp sig utanför EG-samfundet.
Om detta skulle bli fallet kommer vi inte att kunna
få en bra alleuropeisk lösning. Det gäller också
frågan om massflykt.
Slutligen vill jag framhålla att det visserligen är
behövligt med en form av temporära
uppehållstillstånd för skyddsbehövande vid akuta
massflyktssituationer. Men det gäller att finna en
lösning som inte inkräktar på asylrätten. Dess värre
är det svårt att finna sådana lösningar.