Herr talman! Jag instämmer i Birgit Friggebos
yttrande om att det är en alldeles för stor splittring
mellan internationella organ. På den punkten
måste den svenska regeringen ha en strategi och nu
säga att man får nöja sig med ESK när det gäller
massflyktssituationer. Det är ett bräckligt
instrument, men det är ändå allomfattande.
Europarådet är på väg att bli allomfattande. Det
har helt andra resurser och större möjligheter till
konventionsskrivande och konventionsarbete än
någon annan europeisk instans. Dessutom har vi en
Europakonvention, som är väldigt viktig. Den
behöver förstärkas och byggas ut. Det vore
välgörande med en satsning på ett organ som kan ta
ledningen för detta, och som kan bli allomfattande.
Det kan aldrig EG, eller EU, bli.
Jag vill också säga något om viseringsinstrumentet.
Statsrådet sade att det är oundvikligt att man i vissa
extrema situationer använder
viseringsinstrumentet för att uppnå effekter på
flyktingpolitiken. Dess värre har
viseringsinstrumentet använts i för stor
utsträckning i många länder, också här i Sverige.
Jag vill framhålla att tillgripandet av
viseringstvånget är en nödlösning, som innebär att
man avstår från att komma till rätta med problemen
på ett mer konstruktivt sätt. Därför är vägen som
EU:s ministerråd har slagit in på mycket farlig.
Man har mer eller mindre följt varandras exempel
och använt viseringsinstrumentet.
Moquist talade om återvändandet. Även jag
efterlyser faktiskt ett återvändandeprogram.
Häromdagen hade jag besök av en företrädare för
den chilenska regeringens återvändandeorgan. Det
var mycket intressant att lyssna när han talade om
detta.
Gång på gång, under många år, har jag efterlyst ett
återvändandeprogram. Vi behöver ett sådant. Det
vi har nu kan inte betecknas som ett rejält
återvändandeprogram. Jag tror att det skulle få stor
betydelse, inte bara i sak utan också psykologiskt,
om man agerade för -- och det vill jag markera -- ett
frivilligt återvändande. För detta har UNHCR en
klar strategi som man kan följa.