Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande. Det här är en
skrivelse som Miljöpartiet står bakom tillsammans
med regeringen och Vänsterpartiet. Det innebär att
våra synpunkter finns redan i regeringens skrivelse.
Man kan tycka mycket om EU, men en sak man
kan tycka illa om, och det tror jag att vi alla gör, är
den krångliga byråkratin. Naturligtvis har det varit
lite märkligt att 289 kommuner skall inkomma med
avfallsplaner till Bryssel. Dessa skall sedan läsas där
för att eventuellt godkännas.
Det har ju faktiskt varit så att de har försökt att lä-
sa alla kommuners avfallsplaner, och det har funnits
en del avfallsplaner som inte har fått godkänt i Brys-
sel. Det ter sig lite löjligt, faktiskt. Därför är det nöd-
vändigt med en nationell skrivelse för avfallshante-
ring så att vi kan få det här på en någorlunda vettig
nivå och så att kommunerna kan arbeta utan att behö-
va fråga Bryssel om lov.
I och med EU har faktiskt sophanteringen, eller
hanteringen av avfall, ändrats lite. Avfall ses som
varor i unionen, och för varor råder som vi vet fri
rörlighet. Det har inneburit att det har börjat röra sig
lite avfall mellan länder. Avfall delas in på tre listor:
grön, gul respektive röd. Det gröna skall vara ofarligt,
det gula skall vara sådant som man bör hantera med
viss varsamhet och det röda skall vara sådant som är
giftigt.
Det har visat sig att många försöker fuska med
klassificeringen. Det har kommit in avfallstransporter
även till Sverige där avfallet har klassats som grönt,
men när man har börjat titta på det finns det både gult
och rött avfall i de här sändningarna.
Det finns alltså en risk att vissa länder gärna ex-
porterar sitt avfall till andra. Tyvärr finns det en ten-
dens att Sverige håller på att bli ett land dit det ex-
porteras gult och rött avfall. Jag kan se det i min egen
kommun. Där vill man från det forna Östtyskland
skicka mycket avfall som finns både på den gula och
den röda listan till förbränning i Igelsta. Det har jag
debatterat här i kammaren med ministern.
Det här är naturligtvis inte acceptabelt, och det be-
ror på att det i vissa länder finns en mycket stark
opinion mot att bränna avfall, men i andra länder är
den mindre stark. I Sverige är det tyvärr mindre opi-
nion mot detta. Vi hoppas ju från Miljöpartiets sida
att det skall ändra sig, för det är naturligtvis inte så
trevligt att få den här typen av avfall.
Därför är det mycket bra att regeringen i skrivel-
sen slår fast att den svenska policyn skall vara att
avfall på den gula respektive den röda listan inte bör
importeras - det står på s. 5 - och att teknik för att ta
hand om sådant avfall skall finnas tillgänglig i det
land där avfallet uppstår. Det står på s. 8.
Det är en viktig signal till EU att var och en skall
klara sina egna miljöproblem. Det här skall inte
transporteras framlänges och baklänges och hit och
dit. Vi tycker från Miljöpartiets sida att det är en
riktig princip. Dels minskar vi transporterna, dels ser
vi till att det för varje land, i och med att man har
ansvar för det gula respektive röda avfallet, skapas ett
incitament till att försöka få så lite avfall som möjligt.
Man skall inte kunna exportera bort miljöproblem.
Det finns en annan skrivning i betänkandet som vi
välkomnar mycket som säger att ambitionen i fråga
om sanering av miljöskadade områden skall vara att
det skall vara åtgärdat inom en generation. Det är i
enlighet med de miljömål som vi har diskuterat här i
kammaren. Det står också att det är etiskt och mora-
liskt viktigt att minska de kostnader för miljöproblem
för kommande generationer som dagens och gårda-
gens generationer orsakat.
Det är detta vi ibland kallar miljöskulden, dvs. att
vi i dagens generation har skapat en massa problem
som morgondagens generation måste ta hand om. Det
här följs också upp i budgeten med rejäla summor,
vilket gör att vi kan få i gång en sanering igen. Det
finns en sanering inom investeringsprogrammet,
vilket är mycket bra. Miljöpartiet drev att det skulle
kunna finnas pengar till detta inom programmet. Det
är mycket bra.
Det här är naturligtvis inte den enda gången vi
diskuterar avfallspolitik. Redan om några veckor, när
vi skall diskutera avfallsskatten, kommer vi att kom-
ma in på de här frågorna igen. Jag vill bara mycket
kort kommentera det som Harald Nordlund tar upp.
Det förvånar mig att en person som så nyligen har
varit kommunpolitiker skriver på detta sätt. Om Ha-
rald Nordlunds reservation skulle gå igenom skulle
producentansvaret totalt försvinna. Det Harald Nord-
lund föreslår i sin reservation är nämligen att kom-
munen skall se till att det finns fasta återvinningscent-
raler och ambulerande uppsamlingsmöjligheter och
att kommunen skall se till att det finns källsortering.
Det gäller bl.a. bostadsbyggande.
Det var så vi arbetade innan producentansvaret
kom till. Det fanns ett enormt kommunalt engage-
mang för att se till att vi kunde bygga ut återvinnings-
stationer osv. Många människor var engagerade.
Tyvärr försvann hela det engagemanget när produ-
centansvaret kom in, för producentansvaret centrali-
serade hela insamlingen. Det kommunala engage-
manget, och invånarnas engagemang, fanns det inget
utrymme för längre. Det är materialbolagen som ser
till det här.
En kommun kan i dag vilja skapa återvinnings-
centraler aldrig så mycket. Men det är materialbola-
gen som bestämmer. Det är materialbolagen som talar
om var de skall stå och inte stå och som har hand om
verksamheten.
Jag tycker att reservation 2, som Harald Nordlund
dessutom har yrkat bifall till, är ett radikalt angrepp
på producentansvaret. Jag kan säga att jag var kom-
munpolitiker under den tid då producentansvaret
kom, och jag välkomnar denna syn. Jag tycker att det
är jättebra att det börjar finnas en självkritik inom de
borgerliga leden. För mig är det nämligen självklart
att producenterna naturligtvis skall ha ansvar för det
avfall som finns. Men frågan är om det är ett insam-
lingsansvar som de skall ha eller om det är ett eko-
nomiskt ansvar som de skall ha för att saker och ting
insamlas och ett ansvar för omhändertagandet. Men
just dagens producentansvar som gör det omöjligt
med ett lokalt engagemang tycker jag känns sorgligt.
Jag är därför glad att Harald Nordlund tar upp detta.
Jag är däremot lite fundersam över reservation 3
där Harald Nordlund skriver att problemet är att det i
dag inte finns pengar till den riktiga naturvården. Jag
kan säga att naturvårdsorganisationerna inte delar den
uppfattningen. De säger: Äntligen har det tillkommit
pengar.
Så mycket pengar som nu har avsatts av regering-
en, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att man t.ex.
skall kunna köpa skog och skapa skogsreservat har
aldrig funnits. I vårpropositionen tillför vi dessutom
stora belopp för att skapa nyckelbiotoper. Vi tillför
pengar för miljöforskningen. Vi tillför ytterligare
pengar för kalkningen. Och det tillförs rejält med
pengar för miljösaneringen. Så mycket pengar har det
faktiskt aldrig satsats förr, Harald Nordlund.
Då tycker jag att man gärna kan kritisera de lokala
investeringsprogrammen. Men såsom det ser ut nu
med den nuvarande majoriteten så kommer pengarna
till miljön dessutom, och det tycker jag känns oerhört
bra. Men det är också en diskussion som vi kommer
att få återkomma till när vi skall diskutera vårpropo-
sitionen. En ledamot i miljö- och jordbruksutskottet -
jag behöver inte säga vem, och jag vill inte säga vil-
ket parti den personen representerar - sade: Det är ju
inte så lätt att skriva motioner numera, eftersom ni
har gjort allting.
Från Miljöpartiet är vi övertygade om att det finns
oerhört mycket mer att göra, både i budgetsamman-
hang och i andra sammanhang när det gäller natur-
vården, och vi kommer att återkomma, och det kom-
mer att bli mera.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.