Herr talman! "All offentlig makt i Sverige utgår från folket". Så står det i grundlagen. Trots detta är den som står högst i rangordningen inte folkvald och kan heller inte avsättas.
Det hade inte stört mig så mycket om denna person enbart var kung, men nu är denna person också statschef och står över talmannen, statsministern och de folkvalda. Att det skulle vara kontroversiellt att ta upp denna fråga förvånar mig, för jag tycker ändå att det är grunden i demokratin att folket ska få tillsätta de offentliga uppdragen, och det är folket som ska få avsätta dem likaså.
Alla demokratiska reformer och jämlikhetsreformer som har genomdrivits i Sverige har naturligtvis föregåtts av motstånd. Man har kämpat i motvind. Ofta har det börjat med att en minoritet driver frågorna. Det är inte annorlunda i frågan om kungahuset. Men det är inget skäl att kasta in handduken - vi har ju kommit så långt. Tänk vilken enorm kamp det var att få rösträtt här i landet och vilket pris kämparna som drev den frågan betalade!
Det finns ingen anledning att stanna precis framför mållinjen. Nu har vi nått kanske 99 % demokrati och jämlikhet i Sverige. Varför ska vi då stanna inför den sista procenten - nämligen den symbol för det gamla odemokratiska överhetssamhället som kungen i sin roll som statschef faktiskt är? Det finns all anledning att gå vidare med den här frågan.
Ibland säger vi att vi på något sätt värnar en gammal historisk tradition och något som vi ska vara stolta över. Sanningen är ju att en gång i tiden valde svenska folket sina kungar. Den princip vi i dag hyllar, alltså arvkungadömet, är en pervertering av den gamla principen. Jag kan känna att det tar emot att hålla denna pervertering av den ursprungliga principen för helig.
Den grundlagsutredning som nu arbetar har fått ett brett mandat. Man får ta upp nästan allting för att förbättra demokratin; det är ju en demokratiutredning. Det handlar om att stärka och fördjupa folkstyret och öka medborgarnas förtroende. Att i det här läget utesluta just monarkifrågan tycker jag är märkligt. Man har sagt att man i princip inte får diskutera det faktum att Sverige är en monarki. Eftersom det är en demokratiutredning tycker jag att man åtminstone borde ha frihet att i utredningen lyfta fram denna fråga om man vill. Jag skulle önska att man kunde ta upp detta.
Det har gjorts andra utredningar som har innehållit kontroversiella saker. Man har utrett föräldraförsäkringen och diskuterat att man ska gå in i föräldrarnas vardag och uppifrån dela upp hur mycket föräldrarna ska vara med sina barn. Vi har haft utredningar om huruvida homosexuella ska få adoptera barn och inseminera, och nu har vi en äktenskapsutredning om huruvida homosexuella ska få gifta sig.
Jag tycker att det är mycket bra att man vågar väcka dessa viktiga jämlikhets- och demokratifrågor. Jag tycker därför att även monarkifrågan borde kunna få debatteras. Det är faktiskt 30 år sedan frågan senast var uppe i en utredning, och det har hänt mycket under dessa 30 år. Därför tycker jag att det är dags igen.
Ett vanligt argument är att man inte följer demokratin i den här frågan på grund av det folkliga stödet för monarkin. Men ytterst kommer ju folket att avgöra den här frågan antingen genom ett val eller genom en folkomröstning, eller både-och. Man behöver alltså inte vara rädd för att köra över folkviljan. Däremot är det viktigt att man i en demokrati diskuterar stora och viktiga frågor och inte väjer för kontroversiella frågor. Därför kan jag känna att det är ytterligare ett skäl att väcka denna fråga och kanske få i gång en republikdebatt som lite grann saknas.
Sedan är inte folkviljan huggen i sten. Folkviljan har förändrats väldigt mycket. Om man bara ser 30 år tillbaka ser man att det var helt andra attityder och värderingar i samhället. Och det har faktiskt gått framåt på många positiva områden.
I en Sifoundersökning visade det sig att 53 % av de tillfrågade trodde att kungahuset skulle vara avskaffat inom 50 år. Det innebär alltså att det är lite hur man ställer frågan som avgör vad folk tycker. Och det finns en förändringspotential. Jag tror också att detta mycket väl kan bli en generationsfråga, att dagens ungdomar en gång i framtiden avgör den här frågan, så det finns ingen anledning att stoppa den här debatten.
Givetvis kommer opinionen att förändras. Vi är alla med och förändrar opinionen. Jag tycker att det också är en politikers uppgift att inte bara följa folkopinionen utan fullt ut vara med i diskussionen och debatten och driva sin övertygelse. Det är det som också är att spela med öppna kort, så att folket får klart för sig vad politikerna vill.
Sedan är man ofta rädd för det okända. Det är väldigt lätt att tänka: Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Vad är det som säger att ett framtida statsskick utan arvkungadömet på något sätt skulle vara sämre? Givetvis skulle vi kunna skapa en egen svensk modell som går i linje med vårt övriga folkstyre, som jag tror att svenska folket mycket väl skulle kunna ta till sitt hjärta. Vi har ju ett grannland, Finland, som har infört "presidentdöme", kan man kalla det. De har ju republik. Där finns det en enorm uppslutning kring det statsskicket, och det är ett stort deltagande i de här presidentvalen. Givetvis kommer vi kanske att skapa en helt annorlunda modell än Finland har, men den viktiga principen är att folket avgör och att den modell vi vill ha kommer att beslutas demokratiskt. Men nu: Låt oss inte släcka debatten, utan låt den komma upp! Det dröjer innan beslut ska fattas i denna fråga. Den här utredningen borde få friheten att ta upp det här.