Fru talman! Först säger Torsten Lindström att det viktigaste man kan göra är att investera i järnvägen. När jag svarar att det är precis det vi gör säger Torsten Lindström att det inte är bra.
Det är klart att det är det som är förutsättningen. Det är för trångt på spåren. Den positiva utveckling vi kan se i dag med många resenärer, inte minst i Mälardalen men också i andra stora regioner i vårt land, har faktiskt kommit de senaste åren. Västerås upplevdes inte ligga lika nära Stockholm för tio år sedan som i dag. Det har hänt något. Vi pendlar över större områden. Trafiken har blivit bättre. Man upplever att våra möjligheter med snabbtåg och med samarbete över länsgränserna blir bättre. Med det kommer det självklara kravet från oss resenärer att tågen ska gå i tid. Det enda sättet att skapa förutsättningar för att tågen ska gå i tid och att vi kan lita på det är att öka kapaciteten på järnvägen.
Vi har fem sex års planeringsarbete bakom oss. Nu tas spadtagen. Man kan snart se resultat. Jag kommer att bevaka det arbetet mycket noga eftersom jag vet att det är flaskhalsen in i Mälardalen när det handlar om järnvägstrafiken här.
Uppdraget är att SJ ska driva trafik på kommersiella villkor. Vi vill inte subventionera SJ. Det är den stora skillnaden. När vi löser ett månadskort av trafikhuvudmän i till exempel Skåne, som Torsten Lindström skriver om i sin interpellation, är resorna subventionerade via skatten. Det är inte resor som man gör med SJ i interregional trafik.
Vi gör just nu stora avregleringar när det handlar om järnvägstrafiken. I den proposition som riksdagen ställde sig bakom förra veckan går vi vidare och avreglerar chartertrafiken och nattågstrafiken. Sverige har sedan många år avreglerat hela godstrafiken.
Om Torsten Lindström och jag är överens om att det stora problemet i dag är brist på spår, tror jag inte att vare sig Torsten Lindström eller någon annan tror att världen blir bättre om det är ännu fler som konkurrerar om det vi redan vet att det är brist på, nämligen spår.