Fru talman! Jag tycker att det är en utomordentlig interpellation som Torsten Lindström har ställt. Jag tillhör dem som, liksom statsrådet, har tillbringat åtskilliga timmar på tåg. Dessvärre har en del tåg stått stilla under den tid man har tillbringat på dem. Det är ett problem.
När jag började åka mellan Lund och Stockholm - sedan har jag åkt mycket till Sundsvall - var järnvägen inte ens 100 år gammal. Den byggdes 1871.
Jag tycker att det som sker i Stockholm nu är bra. Problemet är att det inte har påbörjats långt tidigare.
Jag har en annan fråga som jag vill diskutera med statsrådet i det här sammanhanget. Vi är eniga om att det är brist på spår. Frågan är hur man ska finansiera det så att man snabbare får nya spår.
Om man går tillbaka till 1851-1852 års riksdag ser vi att finansminister Johan August Gripenstedt hade perspektivet att vi måste låna en del pengar för att kunna göra stora investeringar. Nu har det gått 150 år. Vi är fast beslutna att investera enbart med statliga pengar.
I det största projekt vi har haft under senare år när det gäller utbyggnad, Arlandabanan, använde man ett konsortialavtal så att man fick in privata pengar. Om man ska lösa det som Torsten Lindström är ute efter, nämligen bättre och snabbare spår, är det angeläget att vi får påbörja många projekt, inte bara i Norrland. Jag tror att tiden är en viktig faktor om Sverige ska klara sig i konkurrensen framöver.
Om allt ska gå över statsbudgeten är risken väldigt stor att vi får ständiga köer när det gäller investeringar.
Behöver man inte lite nytänkande i linje med Arlandabanan också på andra delar av spårnätet i Sverige? Det kan på många håll finnas möjlighet att låna och intressera betydande delar av svenskt och kanske också utländsk näringsliv att göra betydande och viktiga strukturella investeringar i det svenska spårnätet.