Fru talman! Allra först vill jag tacka infrastrukturministern för svaret på min interpellation.
Häromveckan stod jag på Stockholms central och skulle ta tåget hem till Västmanland. Som så ofta annars kom inte tåget. Efter lång väntan meddelades det att det var inställt. Som så ofta annars suckade människor omkring mig, och det var inte konstigt. Mälardalingarna, som står för en så stor del av Sveriges tillväxt, utveckling och välfärdsbas, har milt sagt tröttnat på tågen som inte funkar, samtidigt som de höga priser som kunderna får betala ger statliga SJ-vinster.
SJ:s ensamrätt att köra tågen i Mälardalen är nämligen inte förenad med några som helst skyldigheter i fråga om vare sig service eller pris. Det enda krav som ställs är att SJ ska gå med vinst.
Under den snart gångna mandatperioden har jag vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om tågen i Mälardalen med statsrådet liksom med andra statsråd, så frågorna är bekanta. Svaren från regeringen har ofta velat inge hopp om en fungerande tågtrafik i vår region, den region där merparten av all tågtrafik i Sverige sker, men det har inte lett fram till någon förbättring, tvärtom.
Regeringen har i stället valt att se på medan problemen eskalerat. Samtidigt som regeringen å ena sidan i frågesvar till mig uttryckt sitt missnöje med situationen har man å andra sidan avstått från att vidta några åtgärder. Detta trots det ansvar som statsrådet mycket riktigt i dag medger att hon och regeringen har för situationen. Men den hållningen är inte tillräcklig.
Pendeltrafiken mellan Stockholm och Västerås och Köping och Arboga fungerar alltför sällan. Olika delar har bidragit till att tågen kommer för sent, om de ens kommer, och att tågen är överfulla. Och de här problemen har förvärrats under det senaste halvåret.
Samtidigt som Mälarbanan brottas med de här problemen är pendlarkorten orimligt dyra. Ett pendlarkort för 30 dagar på sträckan Stockholm-Västerås är tre och en halv gånger så dyrt som på motsvarande sträcka i Skåne, Malmö-Kristianstad. På Mälarbanan är det monopol. I Skåne däremot har verksamheten upphandlats i konkurrens samtidigt som regionen tar ansvar för trafiken.
De här problemen slår alltså mot pendlare men också mot andra, mot barnfamiljer och mot studenter som försöker att ta sig runt i Mälardalen.
I sitt svar i dag säger statsrådet att "ansvar ligger även på trafikhuvudmännen och de tågoperatörer som åtagit sig att utföra trafik". Nu är det ju inte fråga om ett åtagande utan om ett monopol som staten och den socialdemokratiska regeringen gett SJ. Det kallar statsrådet i sitt inlägg för "ensamrätt att driva interregional trafik som kan ske på kommersiella grunder utan stöd från det allmänna". Stödet kommer i klartext från pendlarna, skattebetalarna. Varför ge monopol när det inte fungerar i verkligheten?
Men nu när staten gett det här monopolet följer alltså en skyldighet att se till att trafiken fungerar och att priserna hålls på en rimlig nivå. Då behövs långsiktiga investeringar i spår och tåg, konkurrens och tydliga krav på de företag som trafikerar så att tågen går i tid och biljettpriserna pressas.
Frågan, fru talman, är om statsrådet är beredd att ta till någon av de åtgärder som skulle behövas, att befria SJ från monopolet så att tågen kan fungera och öka drivkrafterna för de regionala aktörerna att samverka så att priserna kan pressas ned eller att göra något annat. Är statsrådet beredd att göra någonting över huvud taget?