Fru talman! Det är naturligtvis bra att statsrådet delar den oro som jag och många med mig känner över den situation som näst intill varje dag drabbar väldigt många människor i Mälardalen, och som skadar Mälardalens utveckling och förmåga på kort sikt och minskar tilltron till kommunikationerna. Möjligheterna att ta sig till jobb, studier och fritidsaktiviteter minskar. Det bidrar också på längre sikt till att undergräva utvecklingsmöjligheten för den del av Sverige som är med och inte bara bidrar till utan faktiskt också bär hela Sverige. Men det räcker ju inte att vara orolig. Man måste göra någonting också.
Därför blir jag lite smått frustrerad när jag hör statsrådet tala om infrastrukturinvesteringar. De här investeringarna behövs ju oerhört väl. Så sent som denna morgon var åtminstone det tåg som jag åkte med 16 minuter försenat därför att det hamnade bakom ett pendeltåg. Det är för trångt på spåren, absolut. Visst är det så. Det ökar restiden på ett oacceptabelt sätt. Samtidigt måste jag tillstå att jag är lite förvånad över att Ulrica Messing inte rodnar när hon säger detta. Hon har faktiskt suttit i en regering som har haft minst tolv år på sig att fixa infrastruktursituationen i Mälardalen men inte gjort det. Nu plötsligt duger det att börja prata om det. Det var väl ett erkännande som Ulrica Messing gjorde när hon konstaterade att regeringen borde ha gjort detta tidigare. Det är ju ett erkännande men inte till mycket hjälp för dem som drabbas av regeringens oförmåga också i det här avseendet.
Sedan talar Ulrica Messing om SJ och Banverket. Det är en fälla som socialdemokrater ofta och väldigt lätt trillar i. Man talar om att man ska informera och att man ska mötas. Jag kan bara säga inom parentes att jag har träffat både SJ och Banverket många gånger och så sent som förra veckan på det möte som Ulrica Messing refererar till. Men det hjälper faktiskt inte. Vi kan sitta och prata hur mycket som helst, dricka hur mycket kaffe som helst och äta hur många bullar som helst om inte de mått och steg tas som politiskt behövs för att ge förutsättningar och möjligheter för vår region att fungera.
Det blir ur ett medborgarperspektiv ganska snurrigt när Socialdemokraterna först ger ett monopol till ett statligt ägt företag, sedan tillsätter en styrelse för företaget, och sedan i olika frågesvar och andra sammanhang beklagar sig när verksamheten inte fungerar. Det blir faktiskt att inte ta sitt ansvar, tvärtemot det anslag som Ulrica Messing hade inledningsvis i sitt interpellationssvar i dag.
Jag vill återkomma till kravet på vinst som staten faktiskt ställer gentemot SJ i dag. Apropå detta att pengarna från kunderna i dag går raka vägen ned i statens fickor utan hänsyn till att trafiken ska bedrivas med kvalitet, sade Ulrica Messing den 18 maj i ett frågesvar till mig här i riksdagen att hon vill bejaka utvecklingen med fler operatörer som kör tåg.
Jag är nyfiken på vad det innebär konkret. Är ministern redo att ta ifrån SJ deras monopol och se till att det kommer in fler aktörer som kan vara med och erbjuda mälardalingarna en bra service så att de kan ta sig dit de behöver? Det handlar om pendlare och regionförstoring. Det handlar också om barnfamiljer som ska besöka släktingar. Det handlar om studenter som ska till Mälardalens högskola eller lärosätena i Stockholm.
Vad är regeringen redo att göra konkret förutom att formellt och i ord axla ett ansvar?