Fru talman! Säkerhetsrådet och de nationer som
ingår där kommer att bli allt känsligare för den inter-
nationella kritiken, var det sista vi hörde här.
Det betyder att sådana opinionsmöten, eller vad
man ska kalla det för, som vi har nu - en debatt här i
riksdagen - också måste ha en påverkande effekt, vad
jag förstår. Därför är det som jag ser det oerhört an-
geläget att man tar upp de här frågorna gång på gång
och att man försöker diskutera dem utifrån många
olika apsekter.
Vad jag skulle önska mig, och som jag också har
frågat om här, är möjligheter att utarbeta någon stra-
tegi för hur man ska kunna arbeta när det gäller hu-
manitära interventioner och folkrätten. Det måste väl
kunna gå, så att man hade en handlingslinje klar.
Eller är den vägen så lång att gå innan man kan få en
sådan? Eller är den omöjlig? Är det omöjligt att ha en
sådan? Måste det bara vara diskussioner, debatter och
påtryckningar medan människorna lider? Jag förstår
inte det riktigt.
Fru talman! Jag har avsiktligt inte berört Nato-
bombningarna i Kosovo och Serbien. Trots att Ko-
sovo drabbades mycket illa av de bombningarna har
jag vid mina besök i Kosovo inte hört någonting
negativt om Natos ingripande i Serbien-Kosovo-
kriget från de människor jag talat med. Det enda jag
har hört är tacksamhet för Natos ingripande. Kanske
var de bombningarna inte värre eller hemskare än vad
kosovoalbanerna har fått utstå under Serbiens för-
tryck, jag vet inte.
Visst hade det varit bättre om bomberna inte hade
dödat någon, eller om de aldrig över huvud taget hade
behövt fällas. Men kanske var det ändå ett sätt för
omvärlden, för Nato och för andra i Europa att visa
ett hit-men-inte-längre för den despotiske ledaren
Milosevic och folket. Hur hemskt det än låter förstår
jag kanske att det är så.