Fru talman! Margareta Viklund har frågat mig
dels om jag avser arbeta för att folkrätten vidareut-
vecklas och ses över vad gäller bl.a. humanitär inter-
vention, så att folkrätten förenar en rätt till ingripan-
den med en bevarad auktoritet för FN som organisa-
tion, dels om jag avser använda Sveriges goda anse-
ende för att i bl.a. FN arbeta för att folkrätten ut-
vecklas så att förföljda folk och etniska grupper kan
garanteras mänskliga rättigheter och folkrätt ur ett
vidgat säkerhetsperspektiv och dels om jag avser
arbeta för att förändra systemet med vetorätt i FN:s
säkerhetsråd.
De frågor Margareta Viklund väcker ligger mig
mycket varmt om hjärtat. De berör också viktiga
tendenser i folkrätten och den internationella politi-
ken. De har dock inga enkla svar.
Folkrätten har under senare år kommit att ta ökad
hänsyn just till enskilda människors säkerhet. I dag
hävdar t.ex. mycket få stater, om ens någon, att folk-
mord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten
är interna angelägenheter.
Hur kan man då ingripa mot sådana förbrytelser?
Enligt FN-stadgan finns det två klara undantag till
våldsförbudet: självförsvar och åtgärder auktoriserade
av FN:s säkerhetsråd. Säkerhetsrådet har, framför allt
sedan kalla krigets slut, gjort en vid tolkning av FN-
stadgan och har funnit det möjligt att ingripa mot
folkmord och andra brott mot mänskligheten. Denna
utveckling stöddes kraftfullt av Sverige under vårt
medlemskap i säkerhetsrådet 1997-1998. Stadgans
ordalag är alltså inte det avgörande hindret mot att
rådet ingriper.
Sverige slår av tradition vakt om säkerhetsrådets
roll. Man bör vara mycket försiktig med att förändra
folkrätten så att våldsförbudet - som är en hörnsten i
den internationella ordningen - riskerar att urholkas.
Att öppna för beslut om insatser från enskilda stater
eller regionala organisationer utan auktorisation av
säkerhetsrådet skulle skapa en farlig osäkerhet om var
huvudansvaret för internationell fred och säkerhet
ligger. I stället är det mer angeläget att tydliggöra och
skärpa säkerhetsrådets ansvar att agera i verkligt
humanitära nödlägen. Vidare bör FN vara involverat
så långt det går, och det är aldrig för sent att återföra
en fråga till säkerhetsrådet. Efter NATO:s aktion mot
Jugoslavien beslöt t.ex. rådet att inrätta FN-missionen
UNMIK och att auktorisera KFOR-styrkan.
Den svenska regeringen anser att det finns situa-
tioner, som folkmord eller brott mot mänskligheten,
då det internationella samfundet inte kan stå passivt,
även om säkerhetsrådet är blockerat. Vi står här inför
ett genuint dilemma: Vi önskar både få stopp på gro-
va övergrepp mot människor och hindra att säkerhets-
rådets auktoritet och våldsförbudet urholkas. Det
finns inga enkla utvägar ur detta dilemma. Det är
svårt att formulera en regel som balanserar mellan å
ena sidan nödvändigheten att ibland intervenera mi-
litärt och å andra sidan nödvändigheten att undvika
att säkerhetsrådets auktoritet undergrävs eller att
regeln missbrukas.
Detta dilemma torde inte kunna lösas genom en
förändring av FN-stadgan. Stadgeförändringar måste
accepteras av två tredjedelar av FN:s medlemsstater,
inklusive alla de permanenta medlemmarna av säker-
hetsrådet. Vi vet att många stater skulle motsätta sig
förslag om en rätt att utan föregående auktorisation av
säkerhetsrådet intervenera militärt för humanitära
ändamål. Inte heller en förändring av folkrätten ge-
nom sedvanerätten, dvs. praxis samt staternas rätts-
uppfattning, förefaller i dagsläget möjlig, eftersom
det kräver acceptans av en överväldigande majoritet
av världens stater, inklusive de mest inflytelserika.
För att förföljda folk och grupper långsiktigt ska
garanteras sina mänskliga rättigheter måste därför
säkerhetsrådet förmås att ta sitt fulla ansvar i situatio-
ner som dessa.
Fru talman! Det är nu viktigt att skapa en så bred
internationell enighet som möjligt om avvägningen
mellan nationalstatens säkerhet och de enskilda män-
niskornas säkerhet. Debatten om militära interventio-
ner med humanitära mål välkomnas därför av rege-
ringen, och jag har också deltagit i den debatten, både
i Sverige och i FN:s generalförsamling. Den svenska
regeringen har genom en rad uttalanden markerat sin
uppfattning, bl.a. i 1999 års försvarsproposition och i
utrikesdeklarationen år 2000. Sverige ingår vidare i
en grupp av länder som stött det kanadensiska initia-
tivet att bilda en internationell kommission som stu-
derar frågan om humanitär intervention.
En annan viktig aspekt av denna problematik är,
som Margareta Viklund nämner, vetot i säkerhetsrå-
det. Sverige verkar för en begränsning av vetots an-
vändning, till att börja med genom att säkerhetsrådets
permanenta medlemmar frivilligt avstår från att an-
vända sig av vetoinstrumentet. Det skadar säkerhets-
rådets och FN:s anseende och trovärdighet om vetot
tillåts blockera insatser till skydd mot grava folkrätts-
brott som folkmord, brott mot mänskligheten eller
krigsförbrytelser.