Fru talman! Först ber jag att få tacka för svaret
som var mycket bra. Det var intressant och klargö-
rande på så sätt att det visar hur komplex frågan är.
Men för den skull behöver den ju inte vara hopplös.
Det måste gå att finna en linje utifrån perspektivet
mänskliga rättigheter för att finna något slags hand-
lingsmodell för att på ett så okomplicerat sätt som
möjligt arbeta för den humanitära interventionen.
Under mina tre år på Norrmalmstorg - mellan
1992 och 1995 varje fredag kl 12 - för att försöka
väcka opinion mot det fruktansvärda kriget i framför
allt Bosnien-Hercegovina, fick jag många gånger
anledning att tänka på vad ordet folkrätt egentligen
står för och betyder. Så gott som dagligen stod jag i
direkt eller indirekt kontakt med människor som var
utsatta för förnedrande behandling, terror, beskjut-
ning, granateld, våldtäkter och de mest fruktansvärda
grymheter av olika slag därför att de tillhörde en s.k.
etnisk minoritet.
Jag minns särskilt hur journalister och andra på
tidningen Oslobodjene satt i källarlokalen i sitt sön-
derskjutna hus i Sarajevo och gav ögonblicksskild-
ringar som hälsningar till våra Norrmalmstorgsmöten.
För dessa och andra instängda och ständigt beskjutna
människor i Sarajevo, Gora de, Mostar, Srebrenica
och epa m.fl. städer och samhällen betydde Norr-
malmstorgsmötena mer än vad vi då kunde förstå. Jag
minns också hur upprörda vi var över att FN-
soldaterna i Bosnien enbart stod som åskådare, obser-
vatörer, utan makt och möjlighet att ingripa. Mitt
framför deras ögon kunde hela familjer skjutas ned,
och kvinnor och barn våldtogs utan att de ingrep. Det
var som om hela världen gav det fruktansvärda sank-
tion, eftersom det skedde mitt framför världssamfun-
dets ögon - i detta fall i Bosnien. Det var helt obe-
gripligt.
Jag håller helt med utrikesministern om att FN-
stadgans ordalag inte är det avgörande hindret för att
säkerhetsrådet inte ska ingripa. Då kan man fråga sig
vad som är hindret. Enligt min och många andras
uppfattning är det vetorätten. Håller utrikesministern
med mig om det? Vad kan Sverige, regeringen, göra
konkret åt detta? Som jag uppfattar utrikesministerns
svar verkar det hopplöst att över huvud taget kunna
göra något åt vetorätten i säkerhetsrådet. Är det så?
Precis som utrikesministern anser jag att det måste
vara säkerhetsrådet som har ett yttersta ansvar vid
trängda humanitära situationer. Men om säkerhetsrå-
det på grund av exempelvis vetorätten inte fungerar,
vad gör man då? Vad finns då? Jag håller helt med
om att säkerhetsrådets auktoritet måste upprätthållas.
Men om säkerhetsrådet inte fungerar fullt ut undrar
jag hur dess auktoritet i så fall ska fungera. Utrikes-
ministern säger följande: "För att förföljda folk och
grupper långsiktigt ska garanteras sina mänskliga
rättigheter måste därför säkerhetsrådet förmås att ta
sitt fulla ansvar i situationer som dessa." Det låter
mycket bra, men frågan är också här hur och på vad
sätt.
Fru talman! Det kan inte vara acceptabelt att
världssamfundet står vid sidan om och tittar på när en
stat utför grova övergrepp på sin egen befolkning
eller vissa delar av den. Jag anser inte att ett mer eller
mindre handlingsförlamat säkerhetsråd kan få stoppa
en nödvändig aktivitet, som vi kan vittna om har skett
i verkligheten. Samtidigt finns det, precis som utri-
kesministern säger, stora faror med en praxis som
tillåter att stater eller internationella organisationer
agerar på egen hand. Problemet är inte lättlöst, det är
svårlöst. Men det måste väl ändå finnas en hand-
lingslinje att följa vid sidan av alla lagar och paragra-
fer? Eller är situationen helt låst?