Fru talman! Nej, situationen är naturligtvis varken
låst eller hopplös. Den viktiga diskussion som bl.a.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har varit med om
att inleda visar att man börjar titta på vilka vägar som
finns ur detta dilemma.
Jag sade i mitt svar att om detta ska lösas genom
stadgeförändringar får vi vänta länge. Därför måste vi
försöka hitta andra vägar. Vi vill då se till att säker-
hetsrådet tar ett ansvar och att vi försöker hålla fast
vid säkerhetsrådets auktoritet, och det är framför allt
genom vetorätten som vi måste söka förändringarna.
Det är svårt, men det är inte hopplöst. Vi har från
svensk sida tagit upp frågan vid ett flertal tillfällen
med de permanenta medlemmarna i FN. Vi önskar att
de deklarerar att de undviker att använda vetot. Även
om de har en stadgeenlig rätt att använda vetot ska de
frivilligt förklara att de kommer att undvika att an-
vända vetot. Vi har också föreslagit ett s.k. moratori-
um på användningen av vetot.
Det här är en diskussion som vi har fört aktivt när
vi har arbetat med reformeringen av säkerhetsrådet.
Vi kommer att fortsätta att aktivt arbeta med frågan
om reformeringen av säkerhetsrådet. Vi hade hoppats
att det skulle gå fortare. Vi hade hoppats att man
redan till millennieförsamlingen skulle kunna åstad-
komma några ordentliga förändringar i säkerhetsrå-
dets arbete, om än på frivillig väg. Det här är natur-
ligtvis frågor som fortsätter att diskuteras. Jag hoppas
att vi kommer att se större ansvar också från de per-
manenta medlemmarna under de närmaste åren för att
få ett än effektivare säkerhetsråd. Kofi Annans di-
rekta engagemang i frågorna är naturligtvis en bra
och viktig förutsättning för detta.