Herr talman! Företagandets villkor är naturligtvis helt avgörande för vår framtida möjlighet att ha ett gott välstånd och att människor ska kunna förverkliga sina drömmar och sina idéer och få en god vardag. Det är också helt avgörande att vi ser framtiden an med tillförsikt i globaliseringens tidevarv men inte med några armar i kors. Det går inte att vinna några framtida tävlingar med gamla medaljer, utan det är bara ny träning och att ständigt bli bättre när konkurrenterna blir bättre som gäller för att klara uppgiften.
Utan att lägga ned så mycket mer tid på sådana här allmänna exposéer och på utvecklande av idéer tänkte jag bara be att få påpeka att det i grunden är entreprenörerna som gör det, ingen annan. Alla företagens vänner, som vi nu kommer att diskutera i själva debatten om betänkandet, kan vara med och hjälpa till. Men det är som det sägs i det gamla kinesiska ordspråket: Du kan leda en häst fram till vattnet, men den måste dricka själv.
Det är väldigt viktigt att vi kommer ihåg det när vi pratar om företagsfrämjande insatser. Det är bara om enskilda personer, du och jag, bestämmer sig för att de faktiskt vill omsätta en idé om en födkrok eller en idé som kan bli en innovation, det vill säga en upptäckt, eller har en affärsidé som också omsätts i kommersiell verksamhet som det händer någonting.
Företagsfrämjandet kan vara uppmuntrande eller stötta där det finns brister eller kanske täppa till någon lucka i marknaden som inte täpps till av sig själv, ett så kallat marknadsmisslyckande, men det kan aldrig starta några företag.
I det här betänkandet som handlar om företagsfrämjande insatser har vi haft att behandla två rapporter från Riksrevisionen. Man har granskat en del av statens företagsfrämjande insatser. I en rapport har man granskat Almi Företagspartner. I en rapport har man granskat de särskilda insatserna för vissa prioriterade grupper, främst invandrare och kvinnor.
När man ska utforma sådana här företagsfrämjande insatser måste man först bestämma sig för vilket mål man har. När man har bestämt det måste man bestämma sig för vilken metod och vilka medel man tror leder fram mot det målet. Sedan måste man välja vilken aktör som man tror är bäst på att använda medlen och genomföra metoderna. När det är gjort är det bra med en granskning och en utvärdering av insatserna. Nådde de till målet? Men det handlar också om andra frågor: Var målet bra? Var det rätt tänkt? Sedan drar man sin slutsats.
I de här granskningarna har Riksrevisionen kommit fram till, när det gäller Almi Företagspartner, att de har en rätt omfattande kritik mot det sätt som samhällsuppdraget utförs på. De har kritik när det gäller stora brister i regeringens styrning av det här. Det här är inte den första, utan det är en av många återkommande kritiska granskningar av regeringens styrning av de statliga bolagens samhällsuppdrag som Riksrevisionen har kommit med.
Nu riktar sig de här kritiska granskningarna mot den föregående regeringen, vill jag påpeka. Det finns ingenting som säger att det inte kan komma nya granskningar som kritiserar den nuvarande regeringen, men så har ännu inte skett. Men den här ganska förödande kritiken gäller då hur den föregående regeringen har skött de här frågorna.
När det gäller både de företagsfrämjande insatserna för prioriterade målgrupper och Almi har regeringen redan innan vi tar ställning till de här rapporterna i dag dragit slutsatser och initierat förändringar. Man tyckte nämligen också att det här var befogad kritik. Det handlar exempelvis om att ge Nutek tydligare direktiv på området när det gäller att redovisa och tänka igenom hur de här prioriterade målgrupperna ska nås och om att det sker vissa förändringar i uppdragen till Almi.
Men den viktigaste frågan är egentligen inte: Hur sköter man specifikt de här enskilda uppgifterna? Som vi vet finns det en hel uppsjö av åtgärder, program, främjanden och aktörer. Utvärderas de var och en för sig får man ingen samlad bild. Jag tycker redan de föregående talarnas inlägg visar just på det. Man har väldigt många idéer. Man ser en lucka någonstans, och så sätter man dit en ny åtgärd i någon form och tar gärna in en ny aktör.
Det sammanlagda lapptäcket måste man sätta ett ganska stort frågetecken för. Hur ändamålsenligt är det egentligen? Förmår man att nå målen? Och, framför allt, vad var det för mål vi hade? Det är rätt ofta ganska oklart.
I samband med att utskottet behandlade det här bad vi, som tidigare nämnts, tolv olika aktörer på området att komma och berätta om sin verksamhet. Utifrån den typen av föredragning och korta frågor går det inte att dra några slutsatser om hur man borde göra i stället. Men det är ganska uppenbart utifrån den redogörelsen och genom att man tar del av olika rapporter och årsredovisningar och så vidare att det är en väldig överlappning. Det är väldigt många aktörer. Uppdragen är ganska oklara. Det är många olika typer av aktörer. En del handlar om olika typer av finansieringsinsatser. Andra handlar om andra typer av främjandeinsatser. En del har rådgivning. En del har både-och. Staten äger en del. Staten ger bidrag till en del andra och så vidare.
Därför tycker vi från utskottets majoritet - utskottet är faktiskt till och med helt enigt - att det inte räcker med den utredning som regeringen redan har initierat när det gäller statens finansieringsinsatser, som alltså inte bara ska beröra Almi, som Riksrevisionen föreslog. Den behöver beröra samtliga aktörer för att vi ska se hur de kan komplettera och i viss mån kanske, ifall det är befogat, också konkurrera med varandra till gagn för den enskilde. Det behövs också en samlad översyn av de här rådgivningsinsatserna.
Vad är rimliga behov? Vad är marknadsmisslyckandet, det vill säga vad är statens uppgift? Vilka befintliga aktörer och modeller är funktionella och verksamma och når vettiga mål? Var finns överlappningarna? Var finns luckorna?
Först när en sådan är gjord är det lämpligt att gå in och renodla och förtydliga uppdragen och också se vilka olika typer av aktörer som det är lämpligt att använda statens insatser för.
Många av de förslag som ändå finns i de här tre reservationerna är, om man ska vara ärlig, ganska allmänt hållna. De förslag som man vill tillkännage för regeringen är, åtminstone så som de beskrivs här, ganska lika mycket av det som redan pågår.
Jag vet inte riktigt hur stor skillnad man kan säga att det är på ett nationellt handlingsprogram och på ett tvärtsektoriellt nationellt program för socialt företagande. Det kanske är någon semantisk skillnad som är jättestor. Men det framgår inte riktigt, om man tittar på det här, vad den helt avgörande skillnaden mellan ett tvärsektoriellt nationellt program och ett nationellt handlingsprogram är. Men det kanske är jätteviktigt. Jag tror att det i stor utsträckning är så att vi vill tala om hur väl vi vill företagandet.
Då vill jag ändå på något sätt backa tillbaka till att det inte är företagens vänner - vi i den här församlingen är faktiskt en av de här vännerna - som startar och driver företagen, utan det är företagarna själva. Det är entreprenörerna själva.
Jag vill bara snabbt kommentera en specifik frågeställning. Det gäller programmet för kvinnors företagande. Jag tycker att det som framförs i Miljöpartiets reservation är väldigt viktigt, nämligen att programmet noga måste utvärderas.
Jag tycker att det på hela det här företagsfrämjande och näringslivsfrämjande området är alldeles för mycket åtgärder och program som genomförs och som sedan inte utvärderas. När man upptäcker att det finns brister ute i samhället lägger man på ett program till utan att man har någon aning om ifall det förra över huvud taget gav något resultat och om det i så fall var positivt eller kanske tvärtom mest störde.
Evidensbasering pratar man väldigt mycket om i sjukvården.
Det är ingen som skulle få för sig att man i den vanliga sjukvården skulle skriva ut ny medicin efter den gamla ifall man inte hade en aning om att det gamla över huvud taget var till någon nytta. Men när det gäller näringspolitiken är evidensbaseringen ganska eftersatt.
Karin Åström nämnde tidigare att det var några marknadsekonomer som sade si eller så. När det gäller näringspolitiken är det tyvärr så att man fördjupar sig alldeles för lite i utvärderingar och forskning som finns, vad som fungerar och vad som är lämpligt.
Herr talman! Utöver de specifika frågeställningar som vi tar upp här vill jag säga följande. Om vi ska få ett gott företagsklimat i Sverige med många människor i Sverige som vill driva företag, äga företag och vara med och äga andras företag är det otroligt viktigt att vi förbättrar de generella villkoren.
Under många decennier har vi i det här landet missgynnat inhemska ägare gentemot utländska och missgynnat privata ägare gentemot institutionella. Det är en av de viktigaste förklaringarna till att vi har få lokala ägare, som Per Bolund nämnde. Jag vet inte riktigt vad en lokal ägare är. Vi är väl alla lokala just där vi befinner oss. Men det handlar om ägare som är baserade här i Sverige.
En viktig åtgärd som regeringe har gjort och som vi har röstat igenom här i riksdagen är att ta bort förmögenhetsskatten. Det kan innebära att betydligt mer av de sparpengar som finns i det här landet också kommer att användas i landet.
Den översyn och utredning som regeringen ska tillsätta när det gäller skatteincitament för riskkapital tror jag är minst lika viktig som den andra översynen som gäller de statliga insatserna. Det är ändå alltid så att riskkapital är kapital som kan riskeras, och det är ändå alltid bäst att det är den som äger pengarna som också bedömer om risken är värd att ta. Det är viktigt att människor har mer egna pengar att riskera.
Herr talman! Jag yrkar bifall till majoritetens förslag och avslag på reservationerna.