Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.
Betänkandet handlar om vissa företagsfrämjande insatser, och jag tänker beröra två frågor i mitt anförande, dels frågan om statligt riskkapital, dels trygghetssystem för småföretagarna.
I måndagens Svenska Dagbladet kunde vi läsa att svensk miljöteknik lockar riskkapital från USA. 48 svenska miljöteknikföretag kommer nu under våren att presenteras för amerikanska riskkapitalister. För ett år sedan presenterades 30 objekt, och bakom initiativet står den amerikanska ambassadören i Sverige Michael Wood. En av hans uttalat viktigaste uppgifter är att para ihop svenska miljöinnovationer med amerikanska riskkapitalister. Det är fråga om satsningar på produktion som mycket väl kan komma att hamna i USA.
På samma sätt har viktiga solenergisatsningar framtagna på Ångströms i Uppsala med hjälp av statliga medel hamnat för produktion i Tyskland eftersom intresset från svensk sida inte har varit stort nog.
Det här visar på två saker. Det finns ett stort kunnande i Sverige med många innovatörer, men det är få riskkapitalister som är intresserade av att förverkliga drömmarna framför allt i Sverige. Invest in Sweden kom i januari i år med en rapport där det framgår att Sverige halkar efter vad gäller
life science
-sektorn. Det handlar om läkemedel, bioteknik och medicinteknik. Ingen ny forskning eller tillverkning av betydelse av ett utländskt företag har etablerats i Sverige under de senaste 20 åren. Det är allvarligt och kan leda till stora problem för denna sektor i framtiden.
En annan sida av samma mynt, framtiden för svensk hightechproduktion, är den brist på satsningar inom miljöteknik som vi just nu upplever.
Sverige i stort har ingen brist på riskkapital. Staten, som står för en mindre part, satsar genom olika fonder och myndigheter, Industrifonden, Innovationsbron och Almi, en del kapital på olika sätt. Privata riskkapitalister står för merparten och har gått in med kapital i ett stort antal branscher. Men som vanligt finns vita fläckar för staten och för samhället i stort. Det är viktiga framtidssatsningar som inte kommer till stånd. Det kan bero på att riskerna upplevs som för höga, att man sitter fast i gamla föreställningar om vad som är värt att satsa på, att privata riskkapitalister har en tendens att springa i flock, vilket betyder att vissa branscher är på modet för tillfället och andra inte, och det kan slutligen bero på att satsningen är för långsiktig och att uthålligheten bland privata riskkapitalister inte är så stor.
Herr talman! När marknaden inte fungerar måste staten träda in och ta sitt ansvar. Med den regering vi har för tillfället verkar inte någonting hända. Inga initiativ kommer. Jag funderar över varför ingenting händer.
Den enda slutsats jag kommer fram till är att regeringen är fullt upptagen med att sälja ut vår gemensamma egendom, föreslå försäljningar i försäkringssystemen och avreglera marknader.
Man förlitar sig helt på det privata kapitalet, att det ska träda in. Vi kan inte se att det historiskt har visat sig speciellt framgångsrikt, i ett skede som miljötekniken är för tillfället. Det är just mot den bakgrunden som Vänsterpartiet menar att staten genom en miljö- och teknikfond bör satsa både på den tidigare såddfasen, då det krävs djärvhet och långsiktighet, och på den senare fasen när produktionen är på väg att starta och det oftast krävs stort kapital i igångsättningsskedet och under den första kommersialiseringsfasen.
Ett sådant exempel är svartlutsproduktionen i Piteå, där restprodukter från massatillverkning ger ersättningsbränsle till fossila bränslen.
Inom miljö- och energisidan står vi inför ett teknikskifte som Sverige kanske inte skådat sedan järnvägen och elektriciteten förändrade Sverige. En satsning i en miljö- och teknikfond måste därför ha en höjd utöver det vanliga.
När ni nu nyligen har sålt ut en av våra gemensamma tillgångar har staten fått in 55 miljarder. Det finns möjligheter här och nu att satsa och använda de pengarna till kreativa investeringar som gynnar sysselsättningen och svensk framtid.
Herr talman! Den andra frågan som jag vill beröra är trygghetssystem för småföretagare. Vänsterpartiet medverkade tidigare till att tillsätta en utredning som skulle ta fram ett underlag till beslut i denna fråga.
Personer som driver eget företag med F-skattsedel, alltså enskild firma eller handelsbolag, ska ha samma rätt till socialförsäkringssystem som anställda. Det är Vänsterpartiets utgångspunkt.
Efter lång väntan, och förhalande från regeringens sida, har regeringen nu tillsatt en utredning som ska behandla företagares sociala trygghet och regler som rör a-kassan. Att regeringen förhalat frågan innebär osäkerhet för många som står inför beslut om sin framtida verksamhet.
Jag menar att man måste få en lösning där människor som driver eget företag inte får en sämre försäkring än anställda. Det kan lösas genom en speciell försäkring, där en genomsnittslön kan vara grund för beräkning av ersättning i stället för nettovinsten.
I direktivet till utredningen menar regeringen att det ska finnas ett starkare samband mellan den avgift som betalas in och den ersättning som erhålls. Jag har svårt att tro att det på ett avgörande sätt skulle förbättra företagarens trygghet men återkommer när utredningen presenterat sitt förslag.
Avslutningsvis noterar jag att utskottsmajoriteten i sitt betänkande kräver att regeringen skyndsamt presenterar åtgärder för att stärka småföretagarnas trygghet. Det är på tiden, herr talman.