Fru talman! Barbro Westerholm rör vid det som
jag tror är en evig fråga, nämligen vem som har an-
svaret för besluten när man inte har obegränsade
resurser. Vi kan vara stolta över att vi i Sverige har en
i allt väsentligt väl fungerande sjukvård. Det är sällan
som vi ställs inför den här typen av problem.
Jag har den uppfattningen att vi riskerar att ställas
inför växande problem med tanke på befolkningsut-
vecklingen. Om 20 år kommer var fjärde samhälls-
medborgare att vara över 65 år. Vi får en större grupp
som är ännu äldre, dvs. gruppen över 85 år kommer
att växa mycket kraftigt. Då ställs krav på ökade
resurser till sjukvården. Det blir en viktig uppgift för
riksdagen under de kommande åren att bana väg för
ökade resurser till sjukvården. Det kommer sannolikt
att behöva ske på bekostnad av andra samhälleliga
verksamheter eller med krav på ökad skattemässig
finansiering eller på annat sätt. Det är en jättestor
uppgift framöver att skjuta till nya resurser så att vi
inte skall hamna i alltför hårdhänta och besvärande
prioriteringsdiskussioner eller beslut.
Sedan vill jag säga att den nationella handlings-
planen skall omfatta hela det handikappolitiska områ-
det och i detalj innehålla en plan för vad som skall
ske de närmaste åren på det handikappolitiska områ-
det. Vi kommer säkerligen också tillbaka till frågan
om tillgängligheten i samhället och rätten för varje
medborgare, också de som har funktionshinder, att ta
del av information, den offentliga debatten och vår
gemensamma kultur. Då handlar det t.ex. om frågan
om textning av TV-program, filmer osv. Den frågan
återkommer vi till.