Fru talman! Jag får tacka socialministern för sva-
ret.
Sedan kostnadsfriheten för hörapparater försvann,
vilket sammanföll nära i tid med både handikappre-
formen och utvecklingen av nya hörapparater, ökade
naturligtvis bekymren för hörselskadade.
Det finns bra möjligheter till hjälp, men väntetider
och kostnader är sådana i dag att alltför många får
vänta alltför länge på hjälp eller kanske inte får någon
hjälp. Detta är en kostnad bland flera - häromdagen
diskuteras ju de ökade läkemedelskostnaderna - och
det är sådant här som ökar den ekonomiska bördan
för många människor.
De hörselskadade är en stor grupp i Sverige. Man
räknar med att de är 830 000-840 000. 21 000 är
under 16 år och 405 000 över 65 år.
Hörselskadorna ökar, inte som man skulle tro
bland de äldre utan faktiskt bland 40-talisterna. Var-
för vet man inte. Men det kommer alltså att bli ett
ökat tryck på hjälp. Det är ett dolt handikapp som
t.o.m. glöms bort ibland i folkhälsorapporter, trots att
det är så många som drabbas. Det är möjligt att sta-
tistiken är en undervärdering av behovet, därför att en
tredjedel av alla fall med klar hörselnedsättning var
okända för husläkarna, trots att patienterna hade re-
gelbunden kontakt med husläkaren.
Hörselnedsättning är ett bekymmersamt handi-
kapp, därför att det har ett starkt samband med mins-
kat umgänge, isolering, nedstämdhet, oro, försämrade
kognitiva funktioner, och man kan faktiskt drabbas av
förföljseidéer därför att man inte uppfattar vad om-
givningen säger. I England rekommenderas screening
av hörsel vid husläkarbesök. Det finns en god doku-
mentation av värdet socialt, psykologiskt och medi-
cinskt av hjälp vid tidig hörselnedsättning för äldre.
Om de får en hörapparat och tekniska hjälpmedel i
hemmet, förbättras deras situation högst avsevärt.
Väntetiderna liksom kostnaderna här varierar av-
sevärt i landet, precis som vid in vitro-fertilisering,
som socialministern och jag diskuterade här för några
veckor sedan. Vi löper därmed risk för social dump-
ning, att det finns vissa landsting som det är bättre att
tillhöra än andra. Så kan vi naturligtvis inte ha det.
Vem är det som har ansvaret när man prioriterar
bort vissa medicinska insatser som sker enligt veten-
skap och beprövad erfarenhet? Det är en fråga som
blir aktuell i detta sammanhang. Den aktualiserades
också i går i ett helt sammanhang. Man diskuterar
nämligen i Västsverige att kvinnor med framfall och
urininkontinens inte längre skall få behandling för
detta därför att det inte är prioriterat.
Jag tror att det bara är pengabevis som tar skruv
för att få fart på insatserna. Vi har ett behov av hälso-
ekonomiska bedömningar. Jag vill gärna höra social-
ministerns syn på möjligheten att genomföra sådana.
Och när kommer handlingsplanen?