Fru talman! I svaret på interpellationen säger so-
cialministern att grunden för de handikappolitiska
målen är att uppnå ett samhälle som är tillgängligt för
alla. Viktigt i detta sammanhang är alltså rehabilite-
ring och hjälpmedel.
Jag vill här föra in resonemanget om de handi-
kappades situation på teckenspråket och betydelsen
av ett språk. För att kunna fungera i ett samhälle och
för att samhället skall vara tillgängligt för en person
är ju språket av oerhörd vikt, dvs. att man kan tala
och att man kan läsa. Vi hörde nyss Barbro Wester-
holm tala om hörselhjälpmedel.
Den 18 november i fjol antog Europaparlamentet
en resolution om att medlemsländerna skall erkänna
teckenspråket som officiellt språk. Det visar sig att
det är 4 av de 15 medlemsländerna som har erkänt
teckenspråket som officiellt språk. Jag vet inte om
Sverige har gjort det ännu. Jag ställer därför frågan
till socialministern: Har vi gjort det, eller har vi inte
gjort det?
I referatet av resolutionen påpekar man att det
finns sju olika texttelefonsystem som används inom
den europeiska unionen. Det gör ju att det blir svårig-
heter för kommunikation över gränserna.
Jag har t.ex. mycket goda vänner i Växjö som är
mycket duktiga på schack. De har t.o.m. vunnit Euro-
peiska mästerskapen i schack. Alltså umgås de över
gränserna med hjälp av texttelefon och olika kommu-
nikationsmedel.
Vad skall vi göra för att hjälpa till i det här sam-
manhanget? Mina frågor handlar alltså för det första
om teckenspråket som officiellt språk och för det
andra om de hjälpmedel som behövs för dem som har
ett lite allvarligare hörselhandikapp och som verkli-
gen är i behov av ett språk.