Herr talman! Civilutskottets betänkande 17 handlar om hushållning av mark- och vattenområden. Det är ett rent motionsbetänkande, vilket innebär att det inte finns några förslag från regeringen att ta ställning till.
I betänkandet behandlas totalt fem yrkanden som på ett ganska snarlikt sätt tar upp frågan om jordbruksmarkens värde och behovet av att skydda den. Här finns även tre yrkanden kring regler för kommuner som arbetar med skydd mot erosion av stränder och ett yrkande som tar upp problem med dricksvattendistribution i områden där markens beskaffenhet gör det svårt att gräva ned ledningar. Slutligen finns det två yrkanden som rör konflikter mellan riksintresset för vindkraft och totalförsvarets riksintressen. Alla dessa frågor tycker jag är av mycket stor vikt.
För en miljöpartist är det en självklarhet att ha ett långsiktigt perspektiv i politiken. När vi talar om långsiktighet syftar vi dock inte enbart på behovet av långsiktigt hållbara spelregler för företag, organisationer och medborgare när de till exempel ska ingå avtal eller göra investeringar. Exempelvis kan man ta långsiktiga villkor för investeringar i energiproduktion, som vindkraft med feed-in-tariffer eller kärnkraften med extremt förmånliga försäkringsvillkor. Självklart är det bra om politiker kan skapa stabila spelregler även för den som avser att köpa sig ett hus att bo i.
För en miljöpartist betyder dock ett långsiktigt perspektiv så mycket mer. Vi är kanske de enda politiker i Sveriges riksdag som fullt ut har insett vad det betyder att vi bara har ett jordklot att disponera. Man kan i alla fall lätt få det intrycket när man hör politiker från andra partier tala om hur viktigt det är att exploateringen av jordens resurser hela tiden sker i en allt snabbare takt för att välfärden ska kunna upprätthållas. Att enorma markområden ödeläggs för all framtid runt om i världen för att vi ska få bränsle till våra kärnreaktorer eller råvaror till våra mobiltelefoner och andra konsumtionsprodukter verkar de flesta politiker blunda för.
På de flesta håll runt om i landet gör politiker från både den röda och den blå sidan vad de kan för att så fort som möjligt hårdgöra så stora ytor som möjligt, och för det mesta är det jordbruksmark man väljer att hårdgöra. Om det sedan handlar om att asfaltera parkeringsytor, bygga motorvägar eller lägga ut betongytor för köppalats och sporthallar kanske inte spelar så stor roll. Det kanske inte heller är oåterkalleligt, men vi lägger i alla fall i snabb takt ett lock över mycket av den bästa åkerjorden vi har i landet.
När man tänker långsiktigt, så som vi miljöpartister hela tiden försöker göra, ser man tydligt att den globala livsmedelsförsörjningen i en inte allt för avlägsen framtid kommer att ha behov även av våra åkerjordar. När man tänker långsiktigt ser man att hårdgjorda ytor skapar stora problem när nederbörden blir alltmer intensiv under vissa perioder. När möjligheten för naturlig infiltration minskar där regnet faller ökar i stället erosionen där vattnet lämnar de hårdgjorda områdena. Växande städer över hela jorden brottas med detta problem.
Herr talman! När man som vi miljöpartister tänker långsiktigt ser man även att storskaliga tekniska lösningar innebär ökad sårbarhet. När en liten båt går på grund och börjar läcka olja går det ganska hjälpligt att ta hand om och begränsa skadorna, men när en riktigt stor båt råkar ut för samma olycka räcker resurserna oftast inte till för att begränsa skadorna. På samma sätt är det med vår energiförsörjning: Om några vindkraftverk står stilla och det faller bort en del energi är det inte så farligt, men varje gång en kärnkraftsreaktor måste snabbstoppas tvingas vi importera kolkraft från kontinenten för att kompensera för bortfallet.
Att vårda de mark- och vattenresurser vi har här i landet blir därför en väldigt viktig del i ett långsiktigt arbete med att göra det möjligt för oss att leva med god försörjningstrygghet. Jag brukar föredra att kalla det sårbarhetsstrategi. Jag tycker att detta ingår i en väldigt viktig sårbarhetsstrategi. Det finns alltså, herr talman, många olika motiv till att en av Miljöpartiets de grönas främsta politiska ambitioner är att arbeta för hushållning av våra mark- och vattenresurser. Det fria, strömmande, friska och ej förgiftade vattnet är faktiskt en av våra främsta proteinkällor. Åkermarken är vår hållbara kornbod, och skogen är en viktig råvaru- och energikälla.
Regeringen väljer i betänkandet att luta sig på Miljöprocessutredningen och Miljömålsberedningen när den besvarar de förslag som riksdagsledamöterna har väckt. Förhoppningsvis kommer regeringen att lägga fram förslag med utgångspunkt i dessa utredningar, som till viss del går i den riktning vi från Miljöpartiet föreslår. Man kan dock undra: Är det rimligt att en passiv riksdag låter sig nöjas med denna förhoppning? I de flesta demokratier är parlamenten betydligt mer aktiva än så. Där nöjer man sig inte med att vänta på vad regeringen kommer att föreslå någon gång i framtiden, så som majoriteterna i det svenska parlamentet alltid verkar föredra att göra.
Därför är jag som vanligt ganska besviken över att partierna här i riksdagen är så flata. Jag tycker, inte minst med tanke på deltagandet i denna debatt, att man egentligen totalt saknar intresse för en sådan här fråga, som faktiskt är en av de mest avgörande när det gäller vår framtida möjlighet att försörja oss.
Tre av mina partikamrater - Kew Nordqvist, Peter Rådberg och Tina Ehn - kommer att gå närmare in på dels betydelsen av att värna åkermarken, dels vikten av att totalförsvarets anspråk inte i för stor utsträckning försvårar för andra viktiga intressen. Jag ska alltså lämna frågan lite i förtid, herr talman, och nöja mig med att yrka bifall till reservationen i betänkandet.