Herr talman! Vi har i dag att debattera hushållningen med mark och vatten, två mycket viktiga naturresurser som det finns begränsad mängd av.
Förvaltarskapstanken är central hos Kristdemokraterna. Att föra över det vi har fått av våra föräldrar till kommande generationer är centralt. Att bruka utan att förbruka det är viktigt.
Det är detta debatten handlar om. Vi har egentligen koncentrerat oss på två viktiga frågeställningar, dels kring åkermarken, dels kring vindkraften. Det är viktiga frågor. Jag håller med Jan Lindholm helt och hållet om att de är väsentliga för vår framtid. Vikten varierar givetvis i olika delar av landet. Men centralt och globalt sett är detta viktiga frågor.
Åkermark och vatten är förutsättningar för vårt dagliga liv, för att få mat från fälten direkt som bröd eller indirekt som biff eller kycklingklubba.
De faktiska omständigheterna med klimatförändringen och en ökande världsbefolkning är faktiskt realiteter. Vi beräknas bli nio miljarder år 2050. Samtidigt förstörs odlingsbar mark på många ställen i världen. Det sätter fokus på åkermarkens produktionsförmåga av livsmedel och inte minst energi.
Enligt den statliga Miljömålsberedningen reser klimatförändringarna viktiga frågor om vilka utmaningar vi har. Sverige kommer att möta utmaningar när det gäller produktion av mat, foder, energi och andra nyttigheter samt biologisk mångfald.
Hur vi ska använda vår åkermark efter 2020 diskuteras i andra statliga utredningar. Det är viktigt att ha miljömålet Ett rikt odlingslandskap för ögonen i debatten. Det finns också andra miljömål, men detta är just i den här debatten viktigt.
Eftersom mark och vatten är begränsande resurser för expansion måste de förvaltas på ett klokt och långsiktigt sätt. Varje kommun har skyldighet att i en översiktsplan redogöra för hur man tänker utnyttja mark och vatten. Staten har genom länsstyrelserna att efter miljöbalkens hushållningsregler bedöma hur den bästa användningen regionalt, mellankommunalt och kommunalt kan ske. I den nya plan- och bygglagen har denna samordning stärkts, och ett större helhetsgrepp måste tas.
Det är inte att undra på att det blir en intensiv debatt kring hur vi ska använda den goda åkerjorden och att man vill klassa den som ett riksintresse. Även om det kan vara en framkomlig väg att använda sig av begreppet "riksintresse" är det de facto tyvärr lätt att det blir ett byråkratiskt virrvarr. Låt mig tala lite grann om begreppet "riksintresse".
Det är något som varje länsstyrelse och varje myndighet har att besluta om. Därför blir det ofta konflikter. Som SKL framhåller är problemet att varje myndighet har sina egna bedömningsgrunder när de pekar ut områden av riksintresse. Det är brist på samordning och gemensamma kriterier, och riktlinjer gör att systemet inte blir förutsägbart, transparant eller rättssäkert.
Att klassa åkermarken som riksintresse är, som jag ser det, ingen framkomlig väg. Men hur kan man då skydda åkermarken i dag? Hur kan man skydda de väsentliga bitar som är långsiktiga och som vi måste ta hänsyn till i vår framtid och som är viktiga för vår försörjning?
Låt mig få lyfta fram det exempel som Länsstyrelsen i Skåne ger. Man har en nollvision för byggande på jord av klass 8-10, den jord som man kan säga ligger i den sydvästra delen av Skåne, där det finns stark konkurrens från en expansiv Öresundsregion. Det blir diskussioner. Många kommuner vill expandera, men samtidigt är många kommuner ganska små.
Länsstyrelsen skriver i en nyligen utkommen och reviderad skrift,
Skånska åtgärder för miljömålen - Regionalt åtgärdsprogram för miljökvalitetsmålen 2012-2016
: "Hänsyn till jordbruksmarken . behöver bli större i den fysiska planeringen med strävan att uppnå en 'nollvision' för konsumtion av åkermark för bostadsutbyggnad i Skåne. All bostadsutbyggnad i Skåne bör istället ske inom tätortsområdena genom hållbar förtätning."
Det har också att göra med hur vi utnyttjar kommunikationerna. Att ha effektiva kommunikationer innebär att vi på ett bättre sätt kan bo på ställen som kan passa bättre, på ställen där man kan komma ut i naturen på annat sätt än att bara gå ut på ett stycke vindpinad gammal åker.
Genom samordning av översiktsplaner, avvägning mot miljöbalkens hushållsbestämmelser och en hållbarhetssyn kan man åstadkomma något som både reservanterna och jag eftersträvar.
Om vi däremot tittar på försvaret kan det synas vara en mer besvärlig nöt. Försvaret har monopol på riksintressen med hänsyn till försvaret, och det är överordnat allt annat.
Här kan vi återigen se att begreppet "riksintresse" inte är helt rättssäkert. Försvaret har under resans gång bytt argument för utvidgning av skyddsområdet till 4 mil från radarproblem och utbildning av utländska piloter till flygsäkerhet. Jämför man med Danmark, som har tre gånger så många vindkraftverk på bara 9 procent av Sveriges yta, är det uppenbart att man gör olika bedömningar.
Herr talman! Energiminister Anna-Karin Hatt säger att det är viktigt att man har en samexistens med försvaret. Man får en bättre dialog. Därför menar vi att den beredning som nu pågår inom Regeringskansliet beträffande avvägningen är viktig. Vi får vänta på den, och förhoppningsvis kommer den snart. Därför är inte en sådan utredning som föreslås i en av reservationerna nödvändig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.