Herr talman! Först vill jag tacka för att jag har fått tillfälle att delta i debatten om civilutskottets betänkande CU17 för att argumentera för min motion
Åkermark - ett riksintresse
. Sedan vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation.
Jag ska ge lite bakgrund först. Jag har under 25 år varit bonde i Småland med mjölkproduktion. Det kanske delvis förklarar min vördnad för jorden. Sambandet mellan jord och växtlighet står åtminstone för mig helt klart. Och det blir inga växter utan fotosyntesen. Därför är våra åkrar ingenting mindre än gigantiska solfångare.
Med detta i minnet vill jag gå in i resonemanget om själva åkermarken.
Runt jordklotet finns en mycket tunn hinna, en absolut livgivande hinna som vi kallar matjord. I åkermark varierar graden av matjord, men vanligt här i Sverige är ett spaddjup, säg 20-30 centimeter. I 1 gram svensk åkerjord finns det mellan 100 och 3 000 miljoner bakterier och många meter av svamphyfer. Den biomassa som utgörs av markens mikroorganismer kan i vissa fall överstiga växtligheten ovanför markytan. Dessa mikroorganismer lever av förna, det vill säga döda men inte helt nedbrutna växtdelar. Av detta bildas en stabil fraktion, humus, som består till mer än hälften av kol. Därför är humusbildning i åkerjorden ett viktigt bidrag i kampen mot klimatförändringar, men det är en annan debatt i ett annat utskott.
Vår åkerjord ska naturligtvis i första hand förse mänskligheten med mat. Möjligtvis vill vi också kunna använda åkrarna till energiproduktion.
Vi noterar att jordens befolkning ökar och att jordens bördigaste åkerarealer minskar för att bytas ut mot mindre bördiga nyodlingar av till exempel regnskog. Åkerarealen per capita på jorden minskar alltså, och dessutom tappar den i bördighet. I denna situation försvinner prima åkerjord för alltid - eller i alla fall nästan för alltid - och exploateras för att asfalteras eller bebyggas. Detta sker inte bara i Sverige utan runt om på jorden. Ofta är dock klimatförändringarna orsaken till torka, översvämningar och erosion. Försaltning är ett annat hot mot odlingsjorden.
Oron över situationen sprider sig. FN-organet FAO har bildat ett nätverk för att skydda världens åkrar. Här i Sverige finns den ideella organisationen Den Goda Jorden.
I Sverige kan vi än så länge låta andra länder producera mat och foder på sin åkermark åt oss, men det ökar vår sårbarhet. För tillfället har vi råd, men bland annat av nämnda skäl anser vi i Miljöpartiet att Sverige ska öka självförsörjningsgraden när det gäller livsmedel, och då behövs åkermark.
När det gäller bevarandet av åkermark har vår generation ett odiskutabelt ansvar för att överlämna förutsättningar för kommande generationer att föda sig. När den billiga fossila energin sinar kommer helt andra krav att ställas på samhället och på vår livsmedelsförsörjning. Det går då inte heller att lita till import från andra länder och från deras åkerjord, utan vi i Sverige måste förlita oss på egna resurser. Då återkommer åkermarkens absolut centrala betydelse.
I det skenet är värnet av åkermarken av odiskutabel fundamental betydelse. Skyddet som finns i dag finns dels i plan- och bygglagen och i miljöbalken, men det skyddet har visat sig otillräckligt. Jordbrukets intressen väger lätt mot parkeringsplatser.
Den svenska åkermarken måste klassas som riksintresse. Förvaltarskapstanken - Otto von Arnold var inne på den - det vill säga att vi inte äger marken utan förvaltar den åt kommande generationer, måste vara vägledande.
Det har funnits en utredning, Miljöprocessutredningen, som har haft i uppdrag att överväga frågan om åkermark som riksintresse. Utredningen har tyvärr avfärdat en sådan lösning.
Bland annat mot bakgrund av vad jag har anfört anser vi att situationen är av sådan allvarlig karaktär att frågan om förstärkt skydd av åkermark måste upp till förnyad prövning.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).