Herr talman! Vi har sagt det förut men det tål att upprepas: Inga åtgärder inom den regionalpolitiska utvecklingspolitiken kan kompensera ett bristfälligt näringsklimat. Det gäller både det nationella näringsklimatet och det lokala.
När det gäller det lokala näringsklimatet har kommunerna ett stort ansvar att se till att inte kommunen själv tar i anspråk delar av eller hela den marknad som bättre sköts av privata aktörer.
Vad gäller det nationella näringsklimatet är det viktigt att lagar och regler tar hänsyn till att 99,2 % av Sveriges företag räknas till småföretagen. Till dessa kommer drygt 158 000 jordbruksföretag, även de småföretagare.
Soloföretagen, det vill säga företag som saknar anställda, utgör 69,5 % av företagen. Cirka hälften av de företagen är mindre aktiva i den bemärkelsen att företagaren lägger ned mindre än en halvtidstjänst i företaget. Jag har inte hittat några siffror på hur det ser ut i glesbygden, men en inte alltför djärv gissning säger att antalet singelföretagare är proportionellt högre i glesbygd än i tätort. Andelen småföretag är det definitivt. I Bjurholm, Sveriges minsta kommun, har exempelvis 100 % av företagen färre än 20 anställda.
Det är med detta förhållande som bakgrund, att nästan 100 % av företagen är småföretag, som näringspolitiken borde utformas. Socialdemokraterna har av tradition utformat näringspolitiken för de resterande 0,8 procenten av företagen. Inte märkligt då att det har blivit så fel eller uppfattas så fel av småföretagen och att man känner att attityden mot småföretag inte är god.
Herr talman! En Demoskopundersökning från förra året visar exempelvis att småföretagarna känner sig maktlösa inför myndigheterna. Åtta av tio småföretagare ansåg att små företag behandlas sämre än stora företag av myndigheterna.
Det må vara rätt eller fel; resultaten från undersökningen visar på ett långsiktigt problem för tillväxtklimatet. De visar att regler kan se likadana ut i lagboken, men i praktiken är det de enskilda tjänstemännen som härskar över hur de ska tillämpas. Byråkraterna är de dolda makthavarna, och de har fått ett gigantiskt inflytande över hur det svenska näringslivet mår. Detta märks inte minst i hur lagar tillämpas på olika håll i landet.
Miljöbalken är ett exempel på en lag där tillämpningen på grund av enskilda tjänstemäns tolkning kan skada näringslivet i en hel region. Vi kan också se regionala skillnader i exempelvis nedläggningstakten för jordbruksföretag.
En viktig lösning är att förenkla de regler som finns så att de blir tydliga och förutsägbara. Ingen ska kunna tvivla på att tjänstemännen följer lagstiftarens intentioner. Ingen ska kunna tvivla på att konkurrenten i grannkommunen eller grannlänet inte får ett annat besked än man själv.
Herr talman! Den nya förmånsrättslagen som trädde i kraft den 1 januari i år är ytterligare ett hot mot regional utveckling. I samband med att förmånsrättslagen ändrades gjordes inga förändringar i banklagen, vilket innebar att befintliga krediter skulle sakna fullgod täckning efter 2004. Förändringen innebar i praktiken att kreditgivarna redan före lagens ikraftträdande började agera för att motverka den förändrade lagstiftningens effekter.
Differensen i kraften på kreditmässiga säkerheter uppgår enbart i Västerbottens län till ca 1 ½ miljard kronor. Resultatet är att affärsfastigheter i glesbygd närmast betraktas som värdelösa i bankernas ögon.
Grand Arctic Hotel i Överkalix kostade 65 miljoner kronor när det byggdes 1990. Hotellet, som anses vara ett av Norrlands finaste, värderas nu till 0 kr av Handelsbanken. Var och en kan inse att det innebär problem för företagen, för orten och för utvecklingen inom det området.
Även välmående företag som går så bra att de behöver expandera sin verksamhet får problem. Kraven på ökad säkerhet för redan befintliga lån, alternativt krav på återbetalning av lån, ger inget utrymme för att erhålla lån till nya investeringar. Affärsfastigheter i glesbygd värderades redan innan förmånsrättslagen förändrades mycket lågt. Nu har bankerna inlett en process där de går igenom företagssäkerheterna, och de gör samma operation som med fallet Grand Arctic Hotel, det vill säga att värdera fastigheterna till noll eller nästan noll. Därmed krävs nya säkerheter. Eftersom bostadsfastigheter är lågt värderade i glesbygd återstår för många företagare inte annat än nedläggning eller konkurs. De som ändå överlever blir oftast hänvisade till leasing och factoring, som är ett dyrare alternativ.
Herr talman! Kapitalförsörjningen är av central betydelse för den regionala utvecklingspolitiken liksom för näringspolitiken i stort. Trots att problemen varit uppenbara i flera år har regeringen inte vidtagit några åtgärder. Snarare har problemen förvärrats, som jag pekade på när det gäller konsekvenserna av den nya förmånsrättslagen.
Herr talman! Det finns alltför många politiska beslut som utgår från att Sverige, ja, hela Europa, ser ut på samma sätt som i Mälardals- eller Brysselområdet. Framtidens politik måste utgå från de olika regionernas egna förutsättningar. Det är i det sammanhanget också viktigt att understryka att beslut bör fattas på rätt nivå. Med rätt nivå menar jag så låg nivå som möjligt. En nationell lagstiftning som definitivt inte utgår från olika regionala förutsättningar är strandskyddslagen. Den bör snarast ändras för att underlätta utvecklingen för landsbygden.
Herr talman! Jag vill säga några ord om de regionala tillväxtprogrammen. Även där tycker vi att det är viktigt att de förankras så långt ned som möjligt, det vill säga på lokal nivå. Där så är möjligt ska man på lokal nivå få ett inflytande över själva förvaltningen. I Ammarnäs i Västerbotten har man från lokal nivå tagit initiativ till lokal förvaltning. 65 % av ytan inom Sorsele kommun är naturreservat. Därmed utövar länsstyrelsen förvaltningen. Men från ortsborna, företag och kommun har man tagit initiativ för att få lokal förvaltning. Det är ett bra sätt för att få tillväxt även i glesbygden, det vill säga föra ned makten så långt som möjligt till folket.
Herr talman! Därmed vill jag också yrka bifall till reservation nr 2.