Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3, 4 och 7. Självfallet står jag bakom också de övriga centerreservationerna, men för att vinna tid väljer jag att inte yrka bifall till dem.
De regionala spänningarna har ökat i Sverige under senare år. Det är en allvarlig utveckling som vi måste försöka bryta. Politiken måste bygga på en helhetssyn som ger alla delar av vårt land goda förutsättningar att utvecklas och växa.
Jag är övertygad om att en positiv regional utveckling i stor utsträckning handlar om att ändra attityd, att inse att vi som lever i Sverige är beroende av varandra och att storstad och landsbygd är beroende av varandra. Ingen del av landet är förtjänt av att Stockholm överhettas eller att stora delar av landsbygden utarmas. Däremot tjänar såväl huvudstaden som landet i övrigt på en balanserad utveckling. För att klara detta behöver vi en genomtänkt landsbygdspolitik och också en storstadspolitik. Inte minst den gamla koloniala inställningen gentemot norra Sverige som en ensidigt råvaru- och arbetskraftslevererande region behöver förpassas till historien.
Jag tror att ett problem i detta sammanhang är den väldigt kraftiga mediekoncentrationen till huvudstadsområdet. Stockholmsperspektivet på Sverige dominerar hela opinionsbildningen. Och här finns också väldigt mycket att göra.
Den första frågan som jag vill ta upp i dag är svårigheten att skaffa riskkapital i stora delar av landet. På landsbygden, särskilt i de glesare delarna av landet, är det i dag mycket svårt, för att inte säga närmast omöjligt, för entreprenörer som vill investera i sina företag att få låna pengar i bankerna. Förmånsrättslagstiftningen har, som sades här tidigare, skapat nya problem och försvårat situationen ytterligare. Att företag runtom i bygderna ska kunna investera och utvecklas är grunden för att den sociala och regionala klyvningen ska kunna överbryggas. Vi behöver över huvud taget en kraftfull satsning på ny- och småföretagande för att stärka bygderna runtom i landet.
Staten har ett stort ansvar för kapitalförsörjningen. Därför är det hög tid att regeringen snarast presenterar det utlovade förslaget om hur ett system för statliga lånegarantier ska vara utformat.
Jag är, som flera talare här tidigare har sagt, övertygad om att de kreditgarantiföreningar som för närvarande byggs upp kan bli en väldigt positiv injektion för att förbättra möjligheterna för företag att tillgodose sina behov av kapitalförsörjning. Därför finns det all anledning för staten att aktivt stödja uppbyggnaden av kreditgarantiföreningar och uppmuntra de eldsjälar som nu håller på med detta viktiga arbete. Här finns fortfarande mycket kvar att göra. Det svenska regelverket bör också förändras så att det blir lättare att använda strukturfondsmedel som riskkapital hos oss som det redan är i andra EU-länder. Det är inte minst viktigt för att stötta kreditgarantiföreningar.
Återförande av vattenkraftsmedel är en annan viktig åtgärd som kan medverka till att minska de regionala klyftorna i vårt land. Liksom förra året finns det även i år en fempartimotion där vi kräver att ett system för återföring av vattenkraftsmedel utreds. Då kan man använda det norska systemet som förebild.
Jag är både lite besviken och förundrad över hur Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet kan motsätta sig en sådan utredning. Ser ni inte vilka positiva effekter det norska systemet för återföring av vattenkraftsmedel har på den regionala balansen i vårt västra grannland?
Argumenten för återföring av vattenkraftsmedel är starka.
Miljöskadorna är stora, och i många fall har de blivit större än vad som förmodades när utbyggnaden skedde. Förutsättningarna för turism, fiske, jord- och skogsbruk har allvarligt försämrats för de bygder som släppt till sina forsar till storsamhällets energiproduktion.
Vattenkraftverken är i dag i hög grad fjärrstyrda och ger därmed mycket lite till lokalsamhället, kommunen, i form av skatteintäkter.
Under utbyggnadsepoken under 1950-, 1960- och 1970-talen fick kommunerna behålla fastighetsskatten från anläggningarna. Det får de inte i dag.
De flesta vattenkraftskommuner ligger i områden med stor utflyttning och därmed sjunkande skattekraft. I Jokkmokk i Norrbotten och i Ragunda i Jämtland produceras i vardera ungefär 10 % av landets vattenkraft, vilket motsvarar flermiljardvärden varje år. Båda dessa kommuner tvingas ändå att ha bland landets högsta skattenivåer och kämpar hela tiden med utflyttning och minskande skatteunderlag. Sedan 1950 har båda kommunerna fått sin befolkning mer än halverad, från ungefär 12 000 till i dag under 6 000 invånare.
Detta är ett uttryck för ett centralistiskt och som jag tycker närmast kolonialt tänkande. Storsamhället hämtar enorma rikedomar i form av vattenkraft från kommuner som Jokkmokk och Ragunda, men naturresurserna får inte medverka till att utveckla de bygder där de hämtas. Så ska vi inte ha det i 2000-talets Sverige.
Det tredje område jag vill ta upp i det här anförandet är kravet på omlokalisering av statlig verksamhet. Trots upprepade beslut i denna riksdag om att tillkommande statlig verksamhet i första hand bör lokaliseras utanför huvudstadsregionen fortsätter denna koncentrationspolitik. Ett aktuellt exempel som Yvonne Ångström tog upp här tidigare var placeringen av EU:s nya smittskyddsmyndighet i Stockholm. Det är ett typiskt exempel på det slentriantänkande som finns i det här sammanhanget.
"Vi har en regering som tror att tillväxten skapas i Rosenbad och förverkligas inom en radie av högst tio mil", suckade Lotta Gröning Degerlund i en ledare i Norrländska Socialdemokraten. Tyvärr måste man hålla med om det.
Medan Grekland lokaliserar den nya myndigheten för IT-säkerhet till Kreta, Italien placerar myndigheten för livsmedelskontroll i Parma, Frankrike myndigheten för järnvägssäkerhet i Lille och Tyskland myndigheten för flygsäkerhet i Köln kan Sveriges regering uppenbarligen inte tänka sig att placera den nya myndigheten någon annanstans än i huvudstaden. Över den fantasilösheten vill man närmast gråta en skvätt.
I dag finns ungefär tre fjärdedelar av alla statliga jobb i Stockholms län, men staten har faktiskt ansvar för hela landet. Därför bör inte bara nytillkommande statliga arbetstillfällen lokaliseras till andra delar av landet, utan det krävs också en genomgång av existerande statliga verk, myndigheter och företag för att se vilka som med fördel kan lokaliseras till andra delar av landet.
Det borde vara rimligt att utlokalisera ett antal tiotusen jobb, statliga arbetstillfällen, från Stockholms län till övriga landet under den närmaste tioårsperioden. De statliga arbetstillfällena kan då medverka till att bredda de lokala arbetsmarknaderna och därmed ge alla delar av vårt land bättre förutsättningar för tillväxt och utveckling. Därför är det dags att agera nu och inte vänta.