Fru talman! Jag delar naturligtvis den oro för
missbrukarvården och de hemlösas situation som här
och på annat sätt har kommit till uttryck. Det är inte
värdigt ett humanistiskt samhälle att tusentals männi-
skor med missbruksproblem eller psykiska sjukdomar
skall sakna någonstans att bo på natten eller tak över
huvudet. Det är inte värdigt ett humanistiskt samhälle
att psykiskt sjuka människor med missbruksproblem
skall leva isolerade och inlåsta bakom några dörrar
utan kontakt med andra människor. Det finns mycket
kvar att göra här.
Samtidigt är det viktigt att påminna sig om att den
bästa insatsen man kan göra mot missbruket är att
göra så mycket som möjligt för att inte missbruk skall
uppstå. Det handlar om de insatser vi kan göra för att
förbättra samhället och skapa förutsättningar för
människor att leva på ett sådant sätt att de inte behö-
ver drabbas av missbruk. Det handlar också om att
hindra att samhället fylls upp med droger och alkohol
som sprids till ungdomar, framför allt illegalt.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte
finns några patentlösningar inom missbrukarvården.
Missbruket ser väldigt olika ut. Vi pratar här i dag om
det missbruk som syns tydligt, om det missbruk vi alla
kan se när vi går på gator och torg. Men det finns
också ett missbruk som döljer sig bakom relativt
välansade fasader. Det finns ett missbruk som döljer
sig bakom en social situation som kan verka ganska
trygg. Bakom dessa fasader finns ett stort missbruk.
Mycket av den misshandel som ibland kommer i
dagen har sin grund i ett missbruk i familjekretsen.
Alla människor är individer. Därför kräver också
missbrukarvården individuella insatser. Alla männi-
skor har sina förutsättningar. Därför krävs också att
missbrukarvården anpassas till de behoven.
Respekt måste gälla även människor med miss-
bruk. Vi får aldrig göra avkall på rätten till en egen
identitet. Bakom ett till synes ovärdigt sätt att leva
finns alltid en mänsklig värdighet. Denna värdighet
måste alltid respekteras.
Det är viktig att understryka att vården av miss-
brukare är ett ansvar som åvilar kommunerna och
socialtjänsten. Det är därför inget onaturligt att vård-
former och vårdinnehåll utvecklas litet olika i kom-
munerna runt omkring i landet. Att missbrukarvården
alltmer har kommit har präglas av närhet och mång-
fald betyder ju inte att den totalt sett har blivit sämre.
Av de olika undersökningar som gjorts av bl.a. Soci-
alstyrelsen har det också framgått att så inte är fallet -
trots de ekonomiska åtstramningar som kommunerna
tvingats göra på senare år.
Men övergången till mer av öppenvård och frivil-
lig institutionsvård har ännu inte förmått att möta
vårdbehoven hos de tyngsta och mest utsatta missbru-
karna. Metoderna för och sättet att arbeta med vården
av missbrukare behöver därför utvecklas och förbätt-
ras. Det ligger ett tungt ansvar på den kommunala
nivån att klara den här utvecklingen och den här för-
bättringen.
Det är precis som Ragnhild Pohanka sade här
förut i kväll: Det händer saker. Det har vi kunnat
konstatera i detta betänkande. Det händer saker inom
missbrukarvården i positiv riktning. Det ger ändå en
förhoppning om att vi i framtiden skall kunna hitta
metoder och lösningar som är till gagn för de männi-
skor som drabbas av missbruket. Ytterst är det här
trots allt en fråga om hur vi totalt sett kan bygga upp
vårt samhälle. Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet.