Fru talman! Under det senaste året har Miljöpar-
tiet gjort ett flertal studiebesök i olika kommuner och
län, där vi har diskuterat och tagit del av kommuner-
nas insatser för missbrukarvården. Det har varit väl-
digt viktiga och givande besök, och vi har träffat
många socialtjänstemän med engagemang i de här
frågorna. Tyvärr har vi inte haft några möten med
missbrukare utöver dem som vi har träffat på institu-
tionerna, men vi kommer att satsa även på det.
Jag anser att den frivilliga vården fungerar ganska
bra, och jag hoppas att vi kommer att kunna behålla
den uppfattningen. Man kan dock ställa frågor om hur
den grupp av missbrukare som inte är intresserad av
vård behandlas. De besked som jag har fått ger all
anledning att känna stor oro. Flera gånger har det
varit svårt att få klara besked om hur man agerar när
det gäller tunga missbrukare som inte vill ha vård. På
några ställen har personalen varit mycket öppen och
sagt att missbrukare som socialtjänsten får vetskap om
kallas till ett möte med socialtjänsten. Om de kom-
mer, försöker man komma överens om en lämplig
behandling, och det går oftast ganska bra. Om miss-
brukaren inte kommer till det överenskomna mötet,
läggs handlingarna åt sidan.
Gamla missbrukare, dvs. de som är över 25 år -
de kallas alltså för gamla missbrukare - släpper man
helt, om de inte själva är intresserade av vård. Det
finns socialtjänstemän som tror att man om några år
kommer att sätta gränsen vid 18 år. Man har även
uttryckt sig så att det inte är någon idé att låta miss-
brukare vila och äta upp sig för att sedan gå ut och
fortsätta sitt missbruk.
Fru talman! Miljöpartiet delar inte den uppfatt-
ningen. Vi anser att man måste försöka. Även om man
misslyckas i många fall, får man inte ge upp. Även om
missbrukaren återgår till sitt missbruk, har det ändå
varit av värde för missbrukaren att få komma i bättre
kondition och hälsa. Det har också varit av värde för
de anhöriga som fått andrum, och det har varit värde-
fullt för samhället, eftersom många missbrukare måste
begå brott för att kunna förse sig med narkotika och
alkohol. Dessutom kan ju insatsen fungera och gör det
också i en del fall.
Man talar många gånger om att missbruksvården
är oerhört dyr, och det är den. Men det är betydligt
dyrare för samhället om de här personerna fortsätter
sitt missbruk, finansierat genom brott, och bryter ned
sin hälsa.
Det är olyckligt att det gjorts så stora neddrag-
ningar inom tvångsvården. På några år har platsantalet
minskat från över tusen till 342 utan att antalet miss-
brukare i samhället har minskat. Det här har skett på
grund av att vården inte efterfrågats av kommunerna.
Om neddragningarna motiverats med att det inte finns
ett behov, hade det varit begripligt och riktigt.
Regeringen borde ha utrett behovet och analyserat
varför kommunerna inte efterfrågat platser i LVM-
vården innan platsreduceringen genomfördes.
Regeringen borde ha låtit SIS utveckla tvångsvår-
den i stället för att minimera den.
Regeringen borde ha underlättat för kommunerna
att vårda de allra tyngsta missbrukarna i stället för att
lägga över en större del av vårdkostnaderna på kom-
munerna. Staten bör ta ett större ansvar för den här
vården. Vi känner till att byrån för bostadslösa män i
Stockholm har träffat ett avtal med LVM-hemmet i
Hedemora. Vi anser att staten skall öka bidragsdelen,
förslagsvis till 60 %, något som föreslås i vår bud-
getmotion, för att kommunerna skall ha råd att skicka
sina missbrukare till vårdhem.
I dag är det också den märkliga situationen att
kommunen eller kommundelen utreder om det finns
ett behov av tvångsvård. Om de kommer till slutsatsen
att det behövs vård får de också stå för kostnaden. Om
kommunen eller kommundelen har ebb i kassan finns
det en stor risk, även om man inte vill att det skall
vara så, att det påverkar utredningsresultatet. Man
måste skilja på dem som har ansvar för en utredning
och dem som har ansvar för kostnaden.
Jag yrkar bifall till reservation 5 och ställer mig
bakom Stig Sandströms reservation 1, som tar upp
möjligheten att överklaga beslut om vård. Vi tycker
att det är ett stort misstag att det inte finns en möjlig-
het att rättsligt pröva en socialnämnds beslut om vård
av missbrukare.
Sedan vill jag tala litet om de hemlösa. Det är en
fråga som har varit uppe till diskussion i utskottet,
vilket jag känner till fast jag tyvärr sällan har tid att
delta i arbetet, eftersom jag sitter i ett annat utskott.
Man har tidigare nonchalerat frågan, men i det här
betänkandet har jag nästan fått hela min motion till-
godosedd. Det finns därför inget skäl att reservera sig.
Men jag vill ändå tala litet grand om detta, eftersom
jag tycker att det är så viktigt.
I Miljöpartiets budget hade vi föreslagit 50 miljo-
ner kronor för bostäder. Här har vi fått 30 miljoner av
Allmänna arvsfonden. Det tycker jag är en bra början.
Man kan heller inte börja stora byggnationer och
ombyggnader på en gång. Det kanske är lämpligt att
börja med vårt förslag om 50 miljoner eller utskottets
förslag om 30 miljoner. Jag tycker att man nu tar
frågan om uteliggare och hemlösa på allvar på ett helt
annat sätt än man gjorde 1989 då jag skrev min första
motion om detta.
Det har alltså hänt någonting. Ute i mindre städer
är det likadant. Det ena härbärget efter det andra
öppnas. Vi har ett i Borlänge. I Falun är man på väg
att öppna ett, Gävle har ett, och Örebro har ett. Det
finns säkert flera, men jag har inte lagt dem på min-
net. Det händer någonting. Uppmaningen till kommu-
ner och landsting att ta den här frågan på allvar, som
det står i betänkandet, tycker jag är väldigt fin.
Detta är en av de motioner som så småningom har
blivit tillgodosedd. Det visar att även små partier inte
skall ge upp utan fortsätta att kämpa för sina idéer.
När tiden är mogen går de igenom.
Det finns ett annat problem som jag tycker att ut-
skottet skulle tagit upp. Det gäller tiggarna. Man tror
nu på vissa håll att man kan lösa problemet genom att
förbjuda dem att vara på vissa ställen. Det är natur-
ligtvis inte lämpligt. Man borde försöka att göra nå-
gonting åt problemet och inte bara angripa symtomen.
Förut gav man dessa människor kaffe och samlade
ihop dem till Frälsningsarméns hem utanför Centra-
len, men sedan fick man inte vara där. Därefter gjorde
man det nere i Klarakvarteren, men sedan fick man
inte vara där. Nu är man borta på Norra Bantorget.
Dit kommer inte de som man vill samla upp för natt-
härbärge. Det är för långt bort.
Man vill städa undan på offentliga ställen. Detta är
inte en riksdagsfråga, men jag vill ändå ta upp den. Vi
kan inte städa bort dessa problem. Jag tror att jag har
varit på alla hem som finns i Stockholm förutom ett,
och dessutom på andra orter. Jag vet litet grand om
hur det ser ut. Det görs ändå väldigt litet, eftersom det
inte räcker till.
Om man har varit några nätter ute på stan och
samlat upp människor vet man litet grand vad det
handlar om. Jag hoppas att vi skall fortsätta kampen
för att ge dessa människor en värdigare tillvaro. Det
är inte fråga om egna lägenheter utan det är fråga om
tak över huvudet, litet mat på kvällen, tillfälle att
tvätta sig själv och att tvätta kläder.
Det är ett bra sätt att börja. De människor vi kan
rehabilitera skall vi naturligtvis hjälpa. Men vi vet att
det inte går med alla.