Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 6 under mom. 3. Jag står självklart bakom
de reservationer jag ställt mig bakom i utskottet men
yrkar för tids vinnande inte bifall till dem.
Skall jag väl ta vara på min broder? Ekot från en
tragedi för länge sedan når oss fortfarande på våra
promenader, i soffan framför TV-apparaten och fram-
för tidningen. Frågan måste besvaras gång på gång av
oss alla var och en.
Vi som sitter i denna kammare och är valda att fö-
reträda svenska folket ställs inför många beslut. Som-
liga frågor är mer massmedialt intressanta än andra.
Ibland har en fråga föregåtts av intensiva diskussio-
ner, uppvaktningar och protester. Lobbyister och
intressegrupper springer om varandra för att föra fram
sina åsikter och slåss för sina revir, och det är bra.
Ibland är det betydligt lugnare, och beslut kan
fattas utan alltför mycket diskussion på vägen. Det
kan bero på att frågan är väldigt liten eller på att det
är helt uppenbart vad som måste göras så att alla
faktiskt tycker samma sak. Men det kan också bero på
att det är en fråga som saknar starka företrädare. Ad-
vokaterna som skall föra talan lyser med sin frånvaro.
Jag kan tycka att det är så litet grand när det gäller
frågor om missbrukarvården.
Fru talman! Att vara utslagen är att ha misslyckats
och känna att man har en låg status. Man är utanför
arbetslivet. Man kanske saknar fast bostad. Troligen
är familjen också splittrad. Man är kort sagt utsöndrad
från samhällsgemenskapen. Det finns inte många som
ställer upp och tar kamp för dessa människor.
Många av de goda krafter som ändå finns med och
de människor som gör ett värdefullt arbete för att efter
bästa förmåga ta hand om sin broder eller syster bru-
kar för det mesta vara engagerade i någon form av
ideell verksamhet. Vi har många vittnesmål om vilka
resultat man kan få när människor som brinner arbetar
för att dra upp andra människor ur drogträsket. Det är
de s.k. eldsjälarna, som jag tror att ett samhälle aldrig
klarar sig utan.
Det går att förändra en till synes hopplös situation.
Men det sker inte av sig självt. Det kostar tålamod,
det kostar tid, det kostar pengar, och det kostar kärlek
och värme. Vi vet att kommunerna under de senaste
åren har dragit in mycket stora resurser från missbru-
karvården. Vi kristdemokrater ser med oro på hur
människor i dag får kämpa för att deras barn eller
familjemedlemmar skall få den vård de behöver för
att komma ifrån sitt missbruk.
Detta är ett totalt misslyckat sätt att handskas med
resurser. Människor som går under i onödan och som
kunde ha räddats är en oersättlig förlust. Men även
krasst samhällsekonomiskt är det en dålig affär att
spara in pengar på missbrukarvården. Totalt sett för-
lorar samhället på att inte åtgärda människors miss-
bruksproblem. Det är jag övertygad om.
Vi har de senaste åren sett en trend som visar att
kommunerna satsar alltmer på öppenvården, medan
behandlingshemmen fått allt färre klienter. Detta
beror inte bara på att missbrukarna blivit färre eller på
att problembilden ser annorlunda ut, utan det är resul-
tatet av ett kortsiktigt tänkande som slår igenom. Den
dyrare vården på behandlingshemmen väljs bort till
förmån för billigare öppenvårdsinsatser.
Fru talman! Jag vill inte ställa dessa två mot var-
andra. Det behövs både-och. Men jag har tidigare här
i kammaren varnat för trender och för att man hamnar
i antingen det ena eller andra diket. Jag är övertygad
om att vi inom missbrukarvården behöver ha behand-
lingsvårdplatser, vi behöver kanske kontaktfamiljer
och vi behöver öppen vård. Och självfallet skall ingen
som kan få sin vård och behandling i öppna vårdfor-
mer vistas på vårdinrättningar. Men det är precis lika
viktigt att vi skapar förutsättningar för en välanpassad
vård och omsorg för dessa grupper.
Fru talman! Jag tror att samhället i framtiden
kommer att behöva alla goda krafter i vården av
missbrukare, inte minst i form av ett ideellt och med-
mänskligt engagemang. Kanske går det att kombinera
ett medmänskligt engagemang med professionell, god
vård. Men jag tror att det är viktigt att vi gör en or-
dentligt prognos, så att vi ser vilka behoven är och
vilka omsorgsformer som behövs i framtiden.