Fru talman! Jag var inne på samma spår som Marina Pettersson när det gällde missbrukarvården och lyssnade därför om Magdalena Andersson skulle säga eller svara någonting där, men det gjorde du inte.
Jag tror att alla vi politiker är överens om att missbrukarvården under 90-talskrisen fick ta stryk. Vi i Vänsterpartiet har drivit att missbrukarvården måste förbättras, och tillsammans med våra samarbetspartier skapade vi förra mandatperioden Ett kontrakt för livet, som innebär ett riktat statligt stöd till missbrukarvården under tre år. Sista året är 2007.
Alla jag har pratat med har talat om hur viktig denna satsning är och sagt att den måste fortsätta. Det gäller brukarorganisationerna, som säger att man kommit en bit på väg men att det fattas mycket. Det gäller dem som jobbar i missbrukarvården, som säger att man nu har kommit i gång med en massa bra saker. Till exempel har man fått i gång gemensamma arbeten där man från sjukvårdens beroendeavdelningar sitter ihop med socialtjänsten under samma tak och gör ett gemensamt jobb. Detta har precis kört i gång, till exempel i Göteborg, i Mark och i Mölndal som jag kommer ifrån. En massa stöd till barn till missbrukande föräldrar har kommit i gång. Metodutveckling har kommit i gång.
Men man säger också att det finns stora brister. Det finns alldeles för få alternativ. Mångfald brukar vi ibland ha olika syn på, men här saknas verkligen mångfald. I en del kommuner har man
ett
recept till alla människor med missbruksproblem. Oavsett kön och oavsett vad som kan passa för den personen ska alla gå igenom tolvstegsprogrammet, till exempel.
Jag skulle därför vilja fråga dig: Kommer ni att fortsätta denna statliga satsning och ge stöd för att utveckla missbrukspolitiken och missbrukarvården? Annars är jag rädd att den utveckling vi har satt i gång kommer att brytas.