Fru talman! Vänsterpartiet har en lång rad förslag som vi har lagt i motioner, och vi har reserverat oss för dem. Jag står bakom alla, men jag väljer här att lyfta fram två reservationer till kammaren. Det är nr 4 om barnbidrag och försörjningsstöd och nr 6 om barnfamiljers situation vid vräkning.
Socialtjänsten ska arbeta stödjande och förebyggande. Socialtjänsten fångar upp de människor, barn, unga, kvinnor och män, som faller genom maskorna i vårt generella välfärdssystem. När den generella välfärden inte fungerar tillräckligt bra eller utsätts för påfrestningar, som under 90-talskrisen, får socialtjänsten problem. När den generella välfärden fungerar bra och utvecklas och maskorna blir mindre kan socialtjänsten jobba med de människor som har ganska komplexa problem.
Det som nu gör mig orolig är att maskorna, som vi i Vänsterpartiet i samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet försökt krympa, återigen ska bli större. Det som oroar mig är vad som händer med människor som är arbetslösa eller sjuka och med dem som vi förut kallade förtidspensionärer. Vad kommer att hända med dem? Kommer den generella välfärden att vara tillräckligt bra för att de ska ha ett bra liv?
Vi pratade förut om en hemlöshetsstrategi, och hur lätt blir det att genomföra den om den sociala bostadspolitiken slopas och det inte blir nya hyresrätter och allmännyttans hyresrätter säljs ut? Hur bra blir det att jobba med och stötta våra barn om skolan väldigt tidigt sorterar dem?
Jag kommer i mitt anförande att i första hand prata om barnens situation. Jag tänkte börja med att tacka Rädda Barnen för att de har lyft fram att vi har en relativ barnfattigdom här i Sverige, för att de gör det årligen och sätter fokus på de barn som lever i en ekonomiskt och socialt utsatt situation.
Barn svälter inte i Sverige. Barn går i skola. Barn har tillgång till hälso- och sjukvård. Vi var tidigare inne på den rapport som visade att efter Schweiz låg Sverige tvåa bland de rikare länder där barn har det bra. USA låg på 18:e och England på 19:e plats. Barn i allmänhet har det bra, men det finns barn som inte har det bra i Sverige, och dem måste vi ta ett ansvar för.
Barnfattigdomen minskade mellan 1997 och 2004 från 433 000 till 252 000 barn, och det är bra. Vi lyckades ta igen lite av det som 90-talskrisen åstadkom. Men det jag tycker är allvarligt med Rädda Barnens senaste rapport är att skillnaderna ökar mellan de barn som är kvar i relativ barnfattigdom och de barn som lever i familjer som har fått en ganska bra utveckling. Jag är också rädd för att de klyftorna kommer att öka ännu mer med alliansens politik. De här barnen lever ofta med en ensamstående mamma eller har någon förälder som är född i ett annat land än Sverige.
Skillnaderna ökar mellan kommunerna och mellan stadsdelarna. Jag kommer från en stad som har tydliga skillnader. I Torslanda lever 3,5 procent av barnen i ekonomiskt utsatta familjer. I Bergsjön är det den nästan hisnande siffran 61 procent.
Vi tycker alltså att det är väldigt viktigt att ha ett tydligt barnperspektiv både i den generella välfärden och i socialtjänstens politik. Därför har det för oss varit helt självklart att länge jobba med frågan att när vi förbättrar den generella välfärden för barnfamiljerna genom att höja barnbidraget ska också barnen i de fattigaste familjerna på samma gång få en standardhöjning. Då ska inte barnbidraget räknas in i beräkningsunderlaget för försörjningsstödet och försörjningsstödet sänkas med lika mycket som barnbidraget höjs.
Därför var jag väldigt glad när jag såg att den förra regeringen lade ett uppdrag om att utreda frågorna om en höjning av barnbidraget och underhållsstödet. Lika förbittrad blev jag när jag upptäckte att en av alliansens första åtgärder var att ta bort det utredningsuppdraget. Man ville inte ens utreda frågan. Därför är jag inte heller förvånad att man i betänkandet säger totalt nej. Varför skulle man göra något annat? Man har ju tagit bort detta uppdrag.
Jag vill säga detta: Barndomen går inte i repris för de här barnen. Utredningen
Vräkning och hemlöshet - drabbar också barn
, som gjordes 2005, börjar sammanfattningen med orden: Det finns en allmän uppfattning i vårt land att barnfamiljer inte vräks, men vi bedömer att ca 1 000 barn om året berörs av vräkningar.
Vi tycker att det är oacceptabelt. Det är bra att det finns ett mål om att det här ska minska. Det är bra att man nu jobbar bättre i socialtjänsten. Jag vet att man ska titta på de frågorna när man nu ska se över en del av hyreslagen. Men från Vänsterpartiet säger vi att det måste vara nolltolerans mot att barn någonsin vräks utan att ha ett annat gott boende färdigt att flytta till i så fall. Det bästa är i de allra flesta fall att bo kvar.
Många barn lever i familjer med försörjningsstöd ganska länge, och socialtjänsten har nu satt mycket fokus på att rehabilitera, coacha och stödja familjer som har gått länge på försörjningsstöd för att de ska få arbete och egen försörjning. Men i juni fanns det i Göteborg 4 562 barn i familjer som hade haft försörjningsstöd i mer än tio månader, och då är det inte svårt att tänka sig att ekonomin och livet blir väldigt knappt i de familjerna. I hela Sverige var det 50 000 barn 2004.
Därför är det så viktigt att socialtjänsten när det gäller ekonomiskt bistånd har ett barnperspektiv, att man ser barnets behov, att man träffar familjen och barnet, att barnet självt får komma till tals, att barnet har möjlighet att göra något roligt på sommaren, kan delta i fritidsaktiviteter tillsammans med kompisar och veta att de inte alltid utestängs från sådant som alla andra barn ser som självklart.
I Socialstyrelsens rapport säger man att det här fungerar bättre, men det finns fortfarande stora brister. I betänkandet säger man att vi ska följa det här och att regeringen ska återkomma om man behöver göra något. Men vi i Vänsterpartiet tycker att det är så viktigt, eftersom barnen inte får tillbaka sina barnaår, som jag sade, att vi vill prioritera en metodutveckling i den här frågan.
Barn- och ungdomsvården är mycket diskuterad, och Socialstyrelsen säger glädjande nog i sin senaste rapport att det är en positiv utveckling med mycket mer att fortsätta att jobba på. Inte minst gäller det att fortsätta att utveckla samarbetet mellan socialtjänst, förskola, skola och hälso- och sjukvården.
Jag vill lyfta fram den försöksverksamhet som drogs i gång av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet under namnet Barnhus, med samverkan under samma tak vid misstanke om brott mot barn.
Jag besökte Barnhuset i Göteborg, och på de barnhus som nu ska hålla på under försöksperioden 2007 på sex ställen i landet kan vi se att man på ett mycket bra sätt kan stödja barn som är utsatta för misshandel och sexuella övergrepp. Allt det som behövs samlas runt barnet och kan ge stöd till berörda anhöriga. När jag pratade med socialtjänsten i en stadsdel i Göteborg sade man: Vi har förbättrat vår verksamhet mycket i samarbete med barnhuset, för det innebär också en metodutveckling för vårt jobb. Vi får råd och stöd, och vi kan hela tiden diskutera med dem.
Jag skulle se det som en fördel om vi alla kunde vara överens om att när försöksåret 2007 är slut ska barnhusen vara kvar. Jag skulle vilja se barnhus i hela landet.
Det sista jag vill säga innan jag slutar - jag kommer tillbaka till några andra frågor i replikerna - är att jag gärna vill ha svar på frågan: Hur kan vi konkret stärka barnens situation?
I detta anförande instämde Elina Linna (v).