Fru talman! Så här på kvällskvisten kan det kanske kännas att man är lite trött i kammaren. Det får man vara efter en arbetsdag. Likaväl gäller de här områdena människor som av någon anledning har hamnat i en situation där de behöver samhällets stöd. De här personerna behöver de politiska besluten särskilt väl, och kanske allra "välast". Det handlar om att vi ska ha ett skyddsnät. Ingen ska behöva ramla igenom detta skyddsnät, utan här finns en trygghet. Här finns en tilltro att saker och ting ska kunna förändras, så att den tid då man får samhällets stöd blir så kortvarig som möjligt.
Därför är det viktigt att alla människor som hamnar i den här situationen bedöms med respekt och värdighet och att de bedöms individuellt. Jag säger det därför att det är utgångspunkten för regeringens politik inom socialtjänsten att var och en ska bedömas med värdighet och respekt och bedömas individuellt. De fyrkantiga reglerna stämmer inte.
När det gäller våra barn är det synnerligen angeläget inom hela det här området att vi lyfter fram de frågorna. Någon sade: Barndom går inte i repris. Det är riktigt. Därför måste vi också se de här frågorna med ett oerhört stort allvar.
Jag känner att det finns en stor samstämmighet i ambitionerna. Vi är alla överens om att det pågår många och viktiga utredningar inom Socialdepartementet. En del arbete är gjort och är ute på remiss, men allt kommer att sträva emot att vi ska göra det bättre för dem som har det allra svårast eller att alla som har det svårt ska få det lite bättre.
Vi vet till exempel att det pågår arbete för att tillsynen ska bli bättre för våra barn inom ungdomsvården.
Källan till en chans
, betänkandet från den statliga utredningen, som har många bra förslag, är också under utredning. Vi har också, när det gäller, kunskapsbaserad socialtjänst.
Jag hade förmånen att få sitta med i den statliga utredningen vars betänkande heter
Källan till en chans
. Magdalena Andersson var också med. Det var en sak som vi var chockade över, och det var att det fanns så dålig information om hur det är, inte minst för våra barn: hur många barn det gäller och hur situationen ser ut. Det finns en stor samstämmighet om att härvidlag måste vi komma till rätta med problemen.
Det har talats väldigt mycket om hemlöshet, och det vill jag gärna göra också. Jag ska säga ärligt och uppriktigt i den här kammaren: Jag är stolt för att vi har en regering och en folkhälsominister som efter tre och en halv månads regerande lägger fram en hemlöshetsstrategi. Jag är stolt - uppriktigt stolt - över det! Regeringen har bevisat att man inte glömmer de människor som har det allra svårast.
17 800 människor var hemlösa under en mätvecka år 2005. 30 procent av dem, nästan var tredje, har barn under 18 år. Ungefär 1 000 barn drabbas av vräkning varje år.
Jag skäms för det här. Det är icke värdigt ett land som Sverige. Och det är akut att göra någonting. För vart och ett av de här barnen är detta ett stort trauma, en kaotisk situation. Det kan vi alla förstå.
De mål som regeringen har satt upp för det här arbetet är att alla ska garanteras tak över huvudet och fortsätta att få samordnade insatser utifrån den unika människan. Antalet kvinnor och män som är intagna eller inskrivna på kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet eller stödboende och inte har ordnat bostad inför utskrivande ska minska. Inträdet på den ordinarie bostadsmarknaden ska underlättas för kvinnor och män som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av boende som tillhandahålls av socialtjänsten eller andra aktörer. Antalet vräkningar ska också minska, och inga barn ska vräkas.
Det känns uppfordrande, men det känns också oerhört spännande att arbeta med det här.
Det är en annan sak som jag tycker är väldigt viktig, och det är att regeringen nu också ser till att olika departement arbetar med den här frågan. Som politiker kan jag ibland tycka att det är lite kämpigt att vi är så uppdelade. Varje departement ansvarar för sitt. Men nu ska man samarbeta i den interdepartementala arbetsgruppen, och det känns jättebra. Målet ska vara att lösa det här.
Myndigheterna och andra aktörer ska också samarbeta. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att leda genomförandet av strategin i samråd med Boverket, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten och andra berörda myndigheter tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting. Ideella organisationer bör också kunna ha möjlighet att på nationell nivå delta i utvecklingsarbetet.
Det här tycker jag är viktiga faktorer så att man också sätter på pränt att samarbetet ska öka. Man sitter tillsammans i grupper och ska försöka lösa de här problemen. Det är svårt. Men har man ett klart och tydligt mål så löser man det.
Tidsplanen är faktiskt så lång som fram till 2009, men tiden går fort dit. Lyckas den här regeringen med att få det här i hamn till 2009 - ja, då borde den få ett Nobelpris, höll jag nästan på att säga. Det här handlar nämligen om etik i grunden, om att människor som av någon anledning har hamnat snett också ska behandlas med värdighet.
Någon har sagt att hur man behandlar dem som har det svårast bevisar vilken etik ett land lever efter. Låt oss tillsammans nu vara med och göra allt för att vi ska ha ett bra land för alla, även dem som har det allra svårast.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet som det ser ut.