Herr talman! Jag får också tacka för
interpellationssvaret.
Det jag främst kopplar ihop med Sydafrika just nu
är det oerhörda hatet mellan olika grupper, det
brutala våldet och framför allt polisens brutalitet
och snabbhet att ta till vapen, den stora
fattigdomen för den största delen av befolkningen,
att apartheid -- trots att den enligt lag är
förbjuden -- är så tydlig och oerhört
diskriminerande, ofriheten och rädslan, men också
en okuvlig orädsla och vilja att göra något åt våldet
och för demokrati och rättvisa.
Ett exempel skulle jag vilja berätta om.
På vår gemensamma resa där nere färdades vi på
väg till Tokoza med Piece Action, en
fredsorganisation. Just när vi passerar Phola Park
ser vi en trafikpolisbil stå med blinkande blåljus på
höjden av en vägbro. Poliser står där med dragna
vapen, och vi förstår att något har hänt. Vi stannar,
och på gräsfältet mellan vägbron och slumstaden
Phola Park springer ett par poliser med en
polishund. En polis står stilla i gräset. Phola Park
är ett starkt ANC-fäste som ofta hamnar i
sammandrabbningar med polisen, fick vi reda på.
Jag sköt honom i benen med två skott på 200 meters
avstånd, skryter den vite trafikpolisen, medan han
laddar om sin revolver. Han byter minst fyra
patroner.
Han var beväpnad med ett gevär och tänkte stjäla
en bil på motorvägen nedanför, fortsätter polisen,
som stolt låter sig fotograferas medan han laddar
om sin pistol.
Vi blir vittne till hur polisen sedan lyfter upp en
svart man som legat skjuten i gräset nedanför
vägrenen. Han tycks först vara död, eftersom de
släpar honom över gräset och stenrösen, precis som
om han vore ett villebråd. När han släpas över
vägräcket, ser vi att han lever.
Ungefär samtidigt som mannen dras upp på vägen
kommer en i ordets alla bemärkelser stor kvinna,
en svart kvinna, helt plötsligt in i sammanhanget.
Hon forcerar alla hinder och ställer sig mitt i
samlingen av poliser och oss vittnen. Hon skäller ut
poliserna med en dynamisk kraft som jag nästan
aldrig har varit med om.
Kvinnan frågade, som vi hade gjort tidigare, var
den skjutnes vapen var, var bilen som blivit
överfallen fanns och varför man inte kontaktat
ortens polis eller någon representant för den svarte
mannen. Plötsligt blev alla de skjutglada vita
männen mindre än små barn, tyckte jag. De
svarade inget utan stod där bara generade med
fåniga flin över ansiktena.
Det visade sig att kvinnan var en av ANC-ledarna i
trakten. Hon fick oss alla med till polisstationen
som vittnen. Där satt vi någon timme tills vi fick
klart för oss att polisen tog sig an fallet.
Jag trodde ett tag att vi genom vår närvaro hade
räddat den skjutne mannen från döden, men jag
fick reda på i går att han var så allvarligt skadad,
träffad i ryggen, att han dog på sjukhuset.
Herr talman! Den politik som tidigare har förts i
Sydafrika har också inneburit att familjer har
splittrats. Det sydafrikanska systemet har inneburit
att den svarta manliga arbetskraften har behövts i
bl.a. gruvorna. Därför har man tagit hand om den
och låtit männen bo i Hotels, ungkarlshotell.
Landets ekonomiska system har inte fungerat om
inte familjerna splittrats.
Kvinnorna har fått stå för familjens
sammanhållning i hemlandet och männen tjänat
landet inom industrin. Det har slagit hårt mot
kvinnan, som ofta har blivit ensamförsörjare.
Enligt WHO har de splittrade familjerna också
blivit en viktig faktor för spridandet av HIV/aids.
När nu Sydafrika står inför en stor
omdaningsprocess, är det viktigt att kvinnan får en
betydande roll i det ekonomiska och samhälleliga
systemet. Är utrikesministern beredd att medverka
till att de sydafrikanska familjerna inte splittras och
att kvinnans resurser, kraft och möjligheter, som vi
fick ett synligt exempel på genom det jag tidigare
berättat, tas till vara vid uppbyggnaden av ett, som
vi hoppas, nytt och demokratiskt Sydafrika?
Herr talman! Jag vill också lyfta fram polisens
standard i Sydafrika, som också påverkar dess sätt
att reagera och handla.
Det finns många olika grupper av poliser, och vi såg
många som stod vid vägkanten, som jag nyss har
berättat. Det finns en allmänt utbredd ovilja hos
polisen att undersöka politiska brott mot framför
allt ANC-sympatisörer. Bristen på samordning
mellan olika polisenheter gör också att sådant
arbete försvåras. I vissa områden, där svarta bor, är
antalet poliser i förhållande till folkmängden
dessutom alldeles för litet. Befolkningen har inte
det skydd som den skulle behöva ha.
Polisyrket har för den vite mannen ofta varit ett
yrke han tagit när han inte kunnat få något annat.
Dessa inte alltid helt lyckade poliser hotas i dag mer
eller mindre av en intelligentare svart befolkning,
som är beredd att ta över.
Är utrikesminstern beredd att verka för en
medmänskligare, mer demokratisk och rättvis polis
i Sydafrika och att de olika polisenheterna
samordnas? Jag vet att det här handlar om ett lands
inre angelägenheter, men det handlar också om
mänskliga rättigheter, korruption och apartheid.