Herr talman! Också jag välkomnar denna
interpellation. Den ger oss alla ett tillfälle att
uttrycka vår bestämda -- hoppas jag -- vilja och
föresats att det omfattande svenska engagemanget
i kampen mot apartheid kommer att fortsätta för ett
demokratiskt Sydafrika liksom också för att hjälpa
till med att ta itu med apartheidsystemets förfärliga
arv. Detta har vi alla här haft en möjlighet att
bevittna vid besök i Sydafrika, och vi inser att det
naturligtvis kommer att ta en avsevärd tid att
komma till rätta med alla dess yttringar.
Interpellationssvaret visar något av bredden i det
svenska engagemanget, de många olika insatserna
och de många organisationer som är aktiva där. Jag
hoppas att detta skall fortsätta, och vi kommer
naturligtvis från regeringens sida att göra vad vi kan
för att så skall bli fallet.
Jag delar också Hans Göran Francks bedömning
vad gäller att den process som vi nu bevittnar och
som vi försöker uttrycka vårt stöd för och delta i är
svår nog fram till de demokratiska valen. Sedan
väntar naturligtvis en oerhört besvärlig uppgift på
den nya sydafrikanska regeringen. Det kan vi alla
inse. Den innefattar ekonomin, jobben, åtgärder i
slumområdena, bostadsbyggandet, de sociala
villkoren och naturligtvis rättstrygghetsfrågorna,
som också kommer att stå i centrum.
Jag hade när jag träffade Nelson Mandela
möjlighet att ta upp också denna aspekt, och han
förklarade för mig att han i sina valtal försökte
klara den mycket svåra balansgången mellan det
positiva och optimistiska budskap som han
naturligtvis vill föra ut och den dos av realism som
är nödvändig.
Jag tror att Sverige kan fortsätta att göra mycket
och vill peka på de ytterligare möjligheter som vi
mot bakgrund av vårt engagemang, vår erfarenhet
och vår närvaro i Sydafrika kommer att få inom
ramen för den europeiska unionen att verka för en
konstruktiv politik från dennas sida gentemot det
nya demokratiska Sydafrika.
Jag var glad över att Karl-Göran Biörsmark pekade
på att det finns en kraft i omvandlingsprocessen och
hos de ledande aktörerna i demokratiseringen av
Sydafrika. Samtidigt som vi både blir beklämda och
skrämda av det förfärliga våldet, problemen,
fattigdomen och eftersläpningen på alla områden
får vi ändå ett slags optimism mitt i allting därför att
det finns en kraft hos de ledande aktörerna som vi
har att känna betydande respekt för.
Beträffande de konkreta frågorna om vad vi nu kan
göra tror jag att vi i grunden är mycket ense. Jag
kan inte se annat än att om det finns möjlighet att
utöka fredsövervakningen, borde SIDA kunna
pröva detta i positiv anda. Detsamma gäller
naturligtvis i frågan om ytterligare valobservatörer.
Jag vill dock understryka att vad det internationella
samfundet kan göra är att ställa upp med
observatörer. Jag fick den definitionen mera klar
för mig efter det att jag i Sydafrika hade träffat den
oberoende valkommissionen, vilket jag utgår från
att ni också gjorde. Jag blev tämligen imponerad
över den enorma organisation som nu förbereds.
De s.k. direkta valkontrollanterna och
valövervakarna i litet gammaldags svensk mening
är något som det sydafrikanska samhället självt
kommer att ställa upp med. Det vi nu talar om är
observatörer.
Vi måste också inse att det är en betydande
organisationsinsats som kommer att krävas för att
ta hand om de internationella observatörerna. Vi
måste vara medvetna om det som FN:s
generalsekreterares representant i Sydafrika,
Brahimi, underströk för oss när vi besökte honom,
nämligen att det icke är ett helt riskfritt uppdrag.
Det måste organiseras. Våra observatörer måste
samverka såväl inom ramen för FN och Europeiska
unionen som med Sydafrikas egna ansträngningar.
Det är alldeles nödvändigt.
Herr talman! Jag vet inte om jag har mer tid eller
om jag får återkomma i nästa replik. Jag har en del
ytterligare att säga, men jag återkommer gärna.