Herr talman! Sent i går kväll debatterades ett
utskottsbetänkande som gällde svenska företags
verksamhet i Sydafrika. Det var förmodligen det
sista betänkande i det ämnet som vi behandlar här
i kammaren, för nu behövs det väl inte några mer
skrivelser från regeringen när det gäller hur svenska
företag har verkat i Sydafrika. Det är glädjande att
vi kan lägga sådana skrivelser till de historiska
handlingarna. Sanktionerna är slut, och vi går mot
ett nytt Sydafrika.
Det internationella samarbetet och det
internationella samfundet har hjälpt till att skapa
denna utveckling i Sydafrika. Man har fått bort
apartheidsystemet och knäckt Sydafrikas vita
genom sanktionspolitiken, så att landet nu kan gå
en annan utveckling till mötes.
När vi var nere för några veckor sedan möttes vi av
ett budskap från ANC-representanter första dagen.
De sade: Vi har tiden emot oss. Vi har ont om tid.
Ju mer vi följde arbetet desto bättre förstod vi vad
som menades med denna varning. Det är inte lång
tid kvar till den 27 april. Mycket skall uträttas innan
dess. Väljarutbildningen är i full gång, men det
finns mycket som återstår. Det är svårt att nå ut till
alla delar av Sydafrika. Det finns många
analfabeter som har svårt att förstå hur man
tekniskt skall gå till väga. Det är en tidsödande
utbildning. Valövervakning skall organiseras i 9 000
vallokaler. Man räknar med att man skall försöka
få 20 000 valövervakare på plats -- 2 eller 3 på varje
vallokal.
Det har talats en del om våldet i Sydafrika i den här
diskussionen. Risken är att man blir litet dyster,
nedstämd och pessimistisk, för våldet är
omfattande. Flera har vittnat om det här i dag. Vi
läser ständigt om det i tidningarna. Den helgen vi
var nere sköts tolv afrikaner på öppen gata -- barn
som äldre.
De senaste två månaderna har man utfört en stor
sprängning varannan dag mot kraftledningar,
ANC-kontor, kommunalkontor osv. Detta ger
naturligtvis en dyster bild. Men samtidigt möts man
av en stor kraft bland alla dessa miljoner människor
som ser hoppet den 27 april, när de för första
gången går till val.
Man hoppas att den lilla minoritet som försöker
störa bilden skall slås tillbaka av det massiva stödet
från den vanliga mannen och kvinnan på gatan som
nu äntligen skall få gå till val. Vi skall på alla sätt
försöka bidra till att så sker. Det är viktigt att
internationella och svenska representanter finns på
plats.
Margareta Viklund berättade tidigare om den
otäcka händelse då en man sköts framför våra
ögon. Om vi inte hade varit på plats där hade
utvecklingen blivit en annan. Det omvittnades av
de ANC-företrädare som också dök upp. Det
förhållandet att det helt plötsligt fanns fem svenska
parlamentariker där gjorde att denne man forslades
till sjukhus i stället för direkt till häktet, där han
omedelbart skulle ha avlidit. Nu blev utgången
ändå densamma, eftersom man inte kunde rädda
hans liv, men han kom trots allt under behandling.
Det är nu viktigt med en massiv närvaro där nere,
och det är glädjande att utrikesministern och även
riksdagens talman har tagit initiativ till att sända
valobservatörer till Sydafrika.
Något som är tragiskt är Inkathas agerande i detta
sammanhang. Jag såg i dagens tidning att man i går
återigen försökt att få med Inkatha på valvagnen.
Man har gjort flera förändringar i konstitutionen
för att få med denna rörelse, men ändå kommer det
dystra signaler från Inkathas ledare Mangosuthu
Buthelezi, som går ut på att man troligtvis inte
tänker delta. Detta är bedrövligt. Det är fantastiskt
att se hur ANC har böjt sig dubbelt tillbaka för att
försöka få alla parter att delta i valet.
Jag vill avslutningsvis påminna om och varna för
något som vi måste ha i åtanke, nämligen att det
kommer en dag även efter valet. Det är viktigt att
vi är på plats efter valet den 27 april.
Jag skulle till sist vilja fråga hur utrikesministern ser
på det fortsatta svenska biståndet, engagemanget
och stödet till Sydafrika efter valet, ett val som vi
hoppas skall gå fredligt till.