Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.
Jag fastnade för en rubrik när jag läste Nerikes Allehanda i dag på morgonen. Inför nationaldagsfirandet löd rubriken: "Låt svenska språket bli det som förenar!"
Och det svenska språket har, när det gäller mänskliga rättigheter, varit tydligt med aktivum och imperativ uppradade genom åren, även om man kan ha lite olika åsikter om bägge ögonen alltid har varit med i betraktandet av brotten mot mänskliga rättigheter runtom i världen. Men jag hoppas och jag vill efter förmåga medverka till att Sverige även fortsättningsvis kommer att tala klarspråk i ord och handling varhelst brotten mot mänskliga rättigheter sker.
Passivum och dåtid är inte lämpliga former i en situation när 800 journalister bara förra året fängslades till följd av att de hade uttryckt för olika regimer misshagliga uppgifter och i en situation där mäns, kvinnors och barns värde och värdighet kränks på de mest vidriga sätt varje dag.
Yttrande- och pressfriheterna är inte bara viktiga som enskilda rättigheter för enskilda människor, även om det naturligtvis är grundläggande. Pålitliga och öppna kommunikationsprocesser är avgörande för demokrati och mångfald. Men det är också, som Unesco lyfte fram i sin konferens i samband med pressfrihetens dag den 3 maj, avgörande för kampen mot fattigdom, korruption och orättvisor genom att hela samhällssystemet blir mer transparent. Därför, herr talman, är jag lite undrande över språkbruket i svaret på min interpellation. Jag uppfattar att det är lite vagt och undanglidande, men här finns ju möjligheter att svara upp mot det.
Jag har den största respekt för att utrikesministern kanske är den mest fullfjädrade diplomat som går att uppbringa och att han vet precis hur den diplomatiska slipstenen ska dras för att få lämplig skärpa på de verktyg som ska användas. Men Dawit Isaak har varit fängslad utan rättegång i snart fem år, 1 716 dagar, för att han har uttryckt för regimen misshagliga åsikter. Utrikesministern hyser oro för denna situation. Han anser att dialogen med Eritrea måste fortsätta, och Dawits frisläppande är en fortsatt högt prioriterad fråga för regeringen.
Jag har en viss otålighet som kanske inte gör mig till en kandidat för den diplomatiska kåren, där ett gediget och långsiktigt arbete naturligtvis måste ske.
Det får mig att be utrikesministern om ett par förtydliganden ändå. Hur ser utrikesministern på möjligheten till framgång i fallet Dawit Isaak? Anser utrikesministern att det ändå finns ett behov av intensifiering av arbetet för att få honom fri? På vilket sätt kan det i så fall ske?