Fru talman! Vi har i flera år varit väldigt tydliga i
fråga om att vi vill ändra alkoholpolitiken. Och det är
riktigt: Vi har olika synsätt. Till Tuve Skånberg vill
jag säga: Jag vill ändra på alkoholpolitiken. Det är
alldeles klart, och det står jag för. Det här har vi sagt i
upprepade kommittémotioner. Men vi har också sagt
att vi vill att Sverige självt skall kunna bestämma sin
egen alkoholpolitik och inte få den bestämd utifrån.
Vi vill ha en alkoholpolitik som vi bestämmer här
men som är annorlunda - vi har olika synsätt.
Det är riktigt att höga skatter begränsar mycket,
både näringsliv och försäljning av alkohol. De har
också en tendens, när man minskar tillgängligheten
och ökar kostnaderna, att lika kraftfullt stimulera
brottslighet. Vi skall ha klart för oss att en effekt av
det här är en växande hembränning och en växande
smuggling. Det måste man ta med i bilden.
Sedan vill jag bara säga att WHO:s mål aldrig var
avsedda för lågkonsumtionsländer som Sverige utan
för högkonsumtionsländer när det gällde att minska
förbrukningen med 25 %. Sedan anslöt sig Sverige
mycket riktig till detta, men WHO hade aldrig i tan-
karna att ett lågkonsumtionsland skulle ha ett sådant
stort mål som 25 %. Det hade varit skillnad om vi
varit ett högkonsumtionsland. Det gör att vi kanske
har svårare, av naturliga skäl, att uppfylla det som
WHO hade tänkt sig, medan det är betydligt lättare
för högkonsumtionsländer som Frankrike.
Verkligheten i dag är dock att om vi räknar in den
kraftiga hembränningen, den kraftiga ölförsäljningen
över gränserna och smugglingen är vi betydligt när-
mare övriga europeiska länder i konsumtion. Det
tycker jag talar för att vi behöver en ny alkoholpolitik
som faktiskt, som i Kanada, kan begränsa konsumtio-
nen men ändå ge människorna frihet. Den vanliga
människan beslutar själv, medan insatserna riktas mot
dem som behöver hjälp och dem som har svårt att
klara sig. Där har vi inte lyckats i dag.