Fru talman! De problem som vi i alliansen har identifierat och uppmärksammat, de grundläggande problemen i svenskt skolväsende, är att kunskapsresultaten är för låga, att ordningsproblemen är för stora, att avhoppen är för många och att lärarnas situation är för dålig. Vi har föreslagit en rad åtgärder för att komma till rätta med de problemen, och vi har fått väljarnas stöd för att genomföra dem.
Det är symtomatiskt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndare till borgerlig skolpolitik. Vi i Folkpartiet har i åratal betonat behovet av satsningar på baskunskaper, arbetsro och förstärkt yrkesutbildning, men ofta har vi talat för döva öron på vänsterkanten.
En gång i tiden var det inte riktigt så. Då förstod arbetarrörelsen att det låg i deras intresse att arbetarrörelsens barn fick goda baskunskaper, att betyg och utvärderingar hjälpte barn och ungdomar från mindre studiemotiverade eller mindre akademiska hem och att arbetsro i skolan gynnade dem som hade det svårast.
Jag ska göra någonting som jag tror att jag aldrig har gjort förut, nämligen berömma en antagonist, Ali Esbati. Han skrev i en krönika i tidningen Flamman - av alla tidningar - för några veckor sedan: "Ditt ABC, det är inte nog, men lär det!" Det han skriver tycker jag är ganska viktigt. Han skriver så här i en ganska brutal uppgörelse med Vänsterns skolpolitik:
"Ropen har skallat om att läraren ska 'vara en handledare'. Det har gett - förvisso billigare! - lärarlösa lektioner, och ritualiserat 'eget arbete'. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. - - -
I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut - som kräver ansträngning - skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum - de kräver kognitivt material."
"En annan käpphäst", skriver Esbati, "är att 'kunskap kan inte mätas'. Det är slött självbedrägeri." Detta ska ses i kontrast mot det som Rossana Dinamarca sade i sitt tidigare inlägg. Det visar också att det bland marxister finns lite olika syn på detta. Det är inte bara en verbal uppgörelse utan också ganska kloka ord i sak, tycker jag. Vänstern borde lära lite av Mark Twain, som sade att förmågan att ändra åsikt är det som skiljer den vise från den envise.
När vi i alliansen lägger grunden för en ny gymnasiereform som kommer att genomföras under mandatperioden gör vi det för att vi ser ett mycket stort behov av kraftfulla förändringar för att hölja resultaten, minska avhoppen och skapa olika bildningsvägar på gymnasiet. Kritiken från Socialdemokraterna
et consortes
mot den nya gymnasiereformen fokuserar på att alla elever på gymnasiet ska bli behöriga till högre studier och att hälften av dem ska läsa vidare på universitetet.
Det är ungefär som om kunskap och högre utbildning är en fråga om kvantitativa tal - som om universitetsstudier och högre utbildning handlar om att vara en siffra i ett 50-procentsmål. Detta är ett nyttoperspektiv som i det långa loppet slår med brutal kraft mot de elever som inte känner att de är motiverade för teoretiska studier på gymnasiet utan i stället ganska snabbt vill ut i arbetslivet. Dessa elever hoppar nämligen i stor utsträckning av sina studier i dag. Då blir de inte rustade för vare sig arbetsliv eller högre studier. Vi kan se dem i nya staplar, där de blir siffror över ungdomsarbetslöshet och ungdomsfattigdom.
Den politik som under flera decennier har förts på det skolpolitiska området har ökat klyftorna i vårt land. Det är viktigt att vi erkänner det. Eller rättare sagt:
Vi
erkänner det. Vi har kritiserat denna politik i åratal. Den har nämligen glömt bort de elever som har det svårast i skolan, med resultatet att kunskap som ett verktyg för att öka jämlikheten i samhället har försvagats.
Det finns inga ersättningsjobb i världen - inga plusjobb, integrationssatsningar, arbetsmarknadsutbildningar eller ökade bidrag - som kan kompensera den förlust som en missad skolgång innebär. Detta vet vi i alliansen, och detta vet också en stor del av den svenska väljarkåren. Det var därför en majoritet av den valde en ny regering i höstas. Det är inte bara majoriteten i utbildningsutskottet som säger nej till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets motioner rörande grundskolan och gymnasieskolan. Också en stor majoritet av svenska folket har med kraft avvisat dem. Det gjorde man långt innan majoriteten i utskottet gjorde det - man gjorde det nämligen redan på valdagen förra året.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.