Fru talman! Tryck- och yttrandefrihetsfrågorna är oerhört väsentliga för en fungerande demokrati. Det är ett område som vi behöver ständig bevakning på och kontroll över.
Sverige har en internationellt sett intressant lagstiftning. Vi är unika i och med att vi är det enda land som har en detaljreglering på grundlagsnivå. Många länder har en väldigt god yttrandefrihetslagstiftning, men man har oftast bara mer svepande formuleringar i grundlagarna och sedan har man detaljlagstiftning i övrigt.
De undersökningar som har gjorts pekar på att man har ett fullgott skydd för tryck- och yttrandefriheten runt om i Europa. Vi är unika när det gäller ensamansvaret. Det finns inget annat land i världen som har ensamansvar på samma sätt som Sverige har. Det finns meddelarskydd i andra länder, men inte på den nivå som den svenska lagstiftningen har, det vill säga att särskilt offentliganställda har möjlighet att läcka eller lämna ut även sekretessbelagd information till medierna. Ett sådant skydd finns inte någon annanstans. Vi är det enda land som har en brottskatalog på grundlagsnivå.
Rent juridiskt och statsvetenskapligt är den svenska konstruktionen väldigt intressant.
På området utanför det som är grundlagsskyddat i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller Europakonventionen, regeringsformen och även Europadomstolens praxis på området. Det är detta som har gjort att flertalet av Europas länder har en bra lagstiftning på området.
Den svenska lagstiftningen är dock inte utan problem. Om jag får en publiceringsidé är jag skyddad genom anskaffarfriheten och meddelarskyddet om jag avser att publicera den i ett grundlagsskyddat medium, till exempel om jag vill skriva en bok. Då har jag fullt grundlagsskydd från tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för min publiceringsidé. Men om jag har samma idé och avser att publicera den på min blogg finns inte det skyddet. Då gäller bara det skydd som finns i regeringsformen eller Europakonventionen. Man kan fundera på om det är rimligt att det är på det viset.
Det finns alltså en del saker att ta tag i för yttrandefrihetskommittén i det fortsatta arbetet. Det är ett väldigt abstrakt område. Det märker vi som sitter i kommittén. Det krävs verkligen att man inte är sömnig när man diskuterar de här frågorna eller nyss ha ätit lunch, för då kan det gå helt snett.
Men det finns också andra problem med vår officiella tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Lite elakt sagt brukar man nämligen säga om Sverige att där kan bara tänkas en tanke åt gången. Jag tror att Stefan Tornberg var inne på detta. Den politiska korrektheten kan ibland sätta stopp för den faktiska yttrandefriheten. Det kan vara ett bekymmer, men det kan man inte lagstifta bort, utan man måste ägna sig åt opinionsbildning för att få medierna att inse att man bör spegla den pluralism i åsikter som faktiskt finns. Där finns nog en del att göra för våra svenska medier.
Det finns en tendens som är närmast allomfattande att man fokuserar på ytan och på spelet och mindre på djup och substans i mediebruset. Där finns en del att göra framöver för dem som har ansvaret på det här området, tror jag.
Det finns ett par frågor som har väckts när det gäller meddelarskyddet för dem som utför offentliga uppgifter i privat verksamhet, liksom när det gäller skyddet för transpersoner. Nu är tanken att vi ska ta upp de här frågeställningarna. Phia har väckt frågan om meddelarskyddet, och jag har väckt frågan om skyddet för transsexuella. Men det var redan klart från början att de här frågorna inte kommer förrän under 2010 när vi har löst de svåra bitarna om vilken typ av grundläggande skydd vi ska ha för tryck- och yttrandefriheten. Det ligger alltså i den tidsplanen.
Det är i dag svårt att ha någon synpunkt på hur långt vi har kommit i dessa frågor, men jag tycker att det är angeläget att vi diskuterar dem i kommittén, så att vi får en ordentlig analys på området.